Snabbinlägg: Intressant....
Båda hästarna var ju faktiskt hos veterinären igår, för när jag var klar med Nelly åkte jag hem och hämtade Bella så att hon kunde få sin andra vaccinationsspruta (så nu få vi börja tävla!). Bellabus kom faktiskt lös och sprang en vända på veterinärstationen - inte bra!
Men, hon kunde snabbt fångas in och ingen skada skedd ;)
Till det intressanta då.
BÅDA MINA HÄSTAR HAR GÅTT UPP 30KG PÅ 3 VECKOR!
Nelly, som är extremt överviktig nu har gått upp i rent fett och vätska skulle jag säga, och väger nu hela 730kg.
Henne vill jag ha någonstans mellan 650-670kg i vanliga fall, så hon är en riktig tjockis nu!
Bella, har gått upp i princip bara i muskler skulle jag säga, och då är 10kg i veckan verkligen inte fy skam! Hon väger nu 450kg, och mer än det ska hon nog inte väga ;)
Men, hon kunde snabbt fångas in och ingen skada skedd ;)
Till det intressanta då.
BÅDA MINA HÄSTAR HAR GÅTT UPP 30KG PÅ 3 VECKOR!
Nelly, som är extremt överviktig nu har gått upp i rent fett och vätska skulle jag säga, och väger nu hela 730kg.
Henne vill jag ha någonstans mellan 650-670kg i vanliga fall, så hon är en riktig tjockis nu!
Bella, har gått upp i princip bara i muskler skulle jag säga, och då är 10kg i veckan verkligen inte fy skam! Hon väger nu 450kg, och mer än det ska hon nog inte väga ;)
Saker man gör på nationaldagen
Skriver mail till ett par stall i England och frågar om stallplats, haha!
Jag har alltid varit väldigt patriotisk ;P
Nej, det är inte alls så häftigt som det låter, förresten.
Det är bara det att när jag sitter med de sista 10 dagarnas skolarbete och verkligen har svårt att finna glädje och motivation, så slogs jag av tanken att studera utomlands - igen.
Jag drev den här frågan ganska hårt ett tag i våras, men efter att jag insåg att skolan inte tänkte skicka mig för gratis studier i Cambridge blev jag sur och la ner projektet.
Men, efter att jag började leka med tanken igen återgick jag till att kolla in det universitet som jag skulle kunna åka till... Den ligger på precis rätt ställe i England, är en lagom stor stad med lagom långt till flera riktiga storstäder, det är den bästa platsen att utgå ifrån rid-och-tävlings-mässigt, och stallen runt omkring är FINA.
Dessutom hade jag kunnat ansöka om stipendium som hjälp en hel del..!
Naturen är verkligen SJUKT vacker runt staden och stallen, och det finns många gamla fina byggnader vilket tant Maja är väldigt svag för, hehe.
Självklart utreder jag det här med stallplats först, då det är avgörande!
Om det kostar som i Stockholm kommer jag inte kunna åka i vilket fall som helst. Men, om det inte är jättedyrt, och jag får stipendium, plus fullt studielån, plus att jag kanske kan jobba lite i stallet.
DET HADE VARIT AWESOME!
Jag har alltid varit väldigt patriotisk ;P
Nej, det är inte alls så häftigt som det låter, förresten.
Det är bara det att när jag sitter med de sista 10 dagarnas skolarbete och verkligen har svårt att finna glädje och motivation, så slogs jag av tanken att studera utomlands - igen.
Jag drev den här frågan ganska hårt ett tag i våras, men efter att jag insåg att skolan inte tänkte skicka mig för gratis studier i Cambridge blev jag sur och la ner projektet.
Men, efter att jag började leka med tanken igen återgick jag till att kolla in det universitet som jag skulle kunna åka till... Den ligger på precis rätt ställe i England, är en lagom stor stad med lagom långt till flera riktiga storstäder, det är den bästa platsen att utgå ifrån rid-och-tävlings-mässigt, och stallen runt omkring är FINA.
Dessutom hade jag kunnat ansöka om stipendium som hjälp en hel del..!
Naturen är verkligen SJUKT vacker runt staden och stallen, och det finns många gamla fina byggnader vilket tant Maja är väldigt svag för, hehe.
Självklart utreder jag det här med stallplats först, då det är avgörande!
Om det kostar som i Stockholm kommer jag inte kunna åka i vilket fall som helst. Men, om det inte är jättedyrt, och jag får stipendium, plus fullt studielån, plus att jag kanske kan jobba lite i stallet.
DET HADE VARIT AWESOME!
"Not on your Nelly!"
Man får fram helt sjuka förklaringar om man googlar på den här frasen, haha!
Men det är i alla fall ett riktigt gammalt brittiskt uttryck för "Aldrig i livet!"
Jag tycker att det är lite kul eftersom jag ständigt får höra att de sakerna jag gör med och på min häst tycker folk är helt crazy och skulle aldrig göra "on my Nelly" ;)
Och där kommer vi till syftet med det här inlägget:
♦ CRAZYNESS ♦
Jag har alltid varit en ganska stillsam person som till och med varit för ordentlig för mitt eget bästa. Jag har haft mina nyckfulla impulser (då alltid till publikens jubel), men de har varit mer eller mindre unika.
Sedan en tid tillbaka har detta ändrats helt.
Jag skulle absolut inte gå så långt som att kalla mig adenalinjunike, men jag hr utvecklat en viss förkärlek till att testa saker. Anta utmaningar, tänja på gränser, utmana ödet. Och när jag lyckas... Ja, jag mår nog aldriog så bra som när jag lyckas eller när det går bra. Så det blir liksom SÅ värt chansningen?
Det är med största sannolikhet därför jag fallit så pladask för Fälttävlan, och som tur var har jag tillräckligt med självbevarelsedrift kvar att jag inte skulle ta några dumdristiga chanser ute på en terrängbana. Men allt det här andra jag gör, som andra tycker är helt galet, det kommer jag fortsätta med så länge det får mig att må bra!
I grund och botten skulle jag nog säga att det hela är mer naivt än något annat.
Det jag gör med Nelly, står på henne, galopperar barbacka med eller utan repgrimma, hoppar stockar i skogen och filmar samtidigt - ja, allt det där folk tycker är galet, det gör jag av den enkla anledningen att när vi gjort det, när vi klarat det, så känner jag att vi är starkare än någonsin och står varandra som allra närmast.
Det är klart att det kan bli farligt ibland, och att jag har en jäkla tur ibland!
Bara för någon vecka sedan åkte jag ju av Nelly för att jag utmanat ödet genom att rida ut barbacka i repgrimma fast jag visste att hon var pigg. Jag tänkte som jag så ofta gör "Om hon ska kunna lita på att jag tar hand om henne, så måste jag först visa att jag litar på att hon tar hand om mig", det gick ju bra ända tills motorcyklarna kom...
Jag KAN ju faktiskt inte tro och kräva att Nelly, som dessutom är en yster unghäst, ska förstå allt jag gör eller ta sig an ansvaret jag lägger på henne. Men någonstans fortsätter jag att testa... Ibland överträffar hon sig ju faktiskt och gör de mest otroliga saker utan att hon egentligen måste. Och ibland, som förra veckan, gör hon det inte och då åker jag av ibland ;)
Man hör sångtexterna:
"It takes a fool to remain sane.."
"We're never gonna survive unless we get a little crazy..."
Vad tror ni om det här?
Tycker ni också att jag mest bara är knäpp, haha?
Eller tror ni att lite galenskap förgyller tillvaron?
Gör ni också lite knäppa saker ibland?
Eller tycker ni att ridsporten och själva ridandet av en häst är utmaning nog (vilket det ju faktiskt många gånger är) och ni känner inte för att utmana ödet med tokigheter?
Men det är i alla fall ett riktigt gammalt brittiskt uttryck för "Aldrig i livet!"
Jag tycker att det är lite kul eftersom jag ständigt får höra att de sakerna jag gör med och på min häst tycker folk är helt crazy och skulle aldrig göra "on my Nelly" ;)
Och där kommer vi till syftet med det här inlägget:
♦ CRAZYNESS ♦
Jag har alltid varit en ganska stillsam person som till och med varit för ordentlig för mitt eget bästa. Jag har haft mina nyckfulla impulser (då alltid till publikens jubel), men de har varit mer eller mindre unika.
Sedan en tid tillbaka har detta ändrats helt.
Jag skulle absolut inte gå så långt som att kalla mig adenalinjunike, men jag hr utvecklat en viss förkärlek till att testa saker. Anta utmaningar, tänja på gränser, utmana ödet. Och när jag lyckas... Ja, jag mår nog aldriog så bra som när jag lyckas eller när det går bra. Så det blir liksom SÅ värt chansningen?
Det är med största sannolikhet därför jag fallit så pladask för Fälttävlan, och som tur var har jag tillräckligt med självbevarelsedrift kvar att jag inte skulle ta några dumdristiga chanser ute på en terrängbana. Men allt det här andra jag gör, som andra tycker är helt galet, det kommer jag fortsätta med så länge det får mig att må bra!
I grund och botten skulle jag nog säga att det hela är mer naivt än något annat.
Det jag gör med Nelly, står på henne, galopperar barbacka med eller utan repgrimma, hoppar stockar i skogen och filmar samtidigt - ja, allt det där folk tycker är galet, det gör jag av den enkla anledningen att när vi gjort det, när vi klarat det, så känner jag att vi är starkare än någonsin och står varandra som allra närmast.
Det är klart att det kan bli farligt ibland, och att jag har en jäkla tur ibland!
Bara för någon vecka sedan åkte jag ju av Nelly för att jag utmanat ödet genom att rida ut barbacka i repgrimma fast jag visste att hon var pigg. Jag tänkte som jag så ofta gör "Om hon ska kunna lita på att jag tar hand om henne, så måste jag först visa att jag litar på att hon tar hand om mig", det gick ju bra ända tills motorcyklarna kom...
Jag KAN ju faktiskt inte tro och kräva att Nelly, som dessutom är en yster unghäst, ska förstå allt jag gör eller ta sig an ansvaret jag lägger på henne. Men någonstans fortsätter jag att testa... Ibland överträffar hon sig ju faktiskt och gör de mest otroliga saker utan att hon egentligen måste. Och ibland, som förra veckan, gör hon det inte och då åker jag av ibland ;)
Man hör sångtexterna:
"It takes a fool to remain sane.."
"We're never gonna survive unless we get a little crazy..."
Vad tror ni om det här?
Tycker ni också att jag mest bara är knäpp, haha?
Eller tror ni att lite galenskap förgyller tillvaron?
Gör ni också lite knäppa saker ibland?
Eller tycker ni att ridsporten och själva ridandet av en häst är utmaning nog (vilket det ju faktiskt många gånger är) och ni känner inte för att utmana ödet med tokigheter?
En gnutta ego overload!
Här kommer ett inte-så-hästigt-inlägg, men ändå hästrelaterat.
Några av er kanske minns ett inlägg jag skrev om att titta sig i spegeln och tycka att det man ser duger. Att man inte har en filmstjänas kropp, men att den är helt ok ändå.
Jag har ju haft den inställningen ett tag nu, och det känns riktigt bra!
Jag motionerar relativt mycket och äter alltid bra MAT, även om det kan slinka ner någon glass eller godis ibland också ;)
Det här med kött har blivit en übernoja för mig... Ibland är det faktiskt lite jobbigt, för jag kan inte komma mig för att beställa det på resturang till exempel, om jag inte vet vart det kommer ifrån.
Men, det är värt att vara lite jobbigt. Mitt smavete mår bättre, och jag är övertygad om att min kropp gör det också =)
Svenskt, närodlat, naturbetat och ekologiskt ska det vara, då känns det bra.
I alla fall,
så även om jag varit ganska nöjd med min kropp, så är jag ändå en sådan person som väger mig. Jag är atletisk i typen och bygger muskler larvigt enkelt, och av den anledningen blir jag lätt 'tung' (muskler väger mer än fett, som ni säkert vet). När jag bestämde mig för att skaffa en projekt-ponny bestämde jag mig också för att jag inte nödvändigtvis skulle behöva bli smalare, men lite lättare - för att underlätta för ponnyn.
De extra kilon jag drog på mig under min tid på Irland skulle jag se vad jag kunde göra åt, och jag visste att det inte skulle bli så svårt bara jag bestämde mig. Sådana enkla grejer som att äta mindre sötsaker, cykla till stallet, powerwalka med Nelly och det vardagliga stalljobbet har varit nog - och jag har gått ner 5 kilo i vår!
Nu väger jag 60-60.5kg igen, vilket jag inte gjort på kanske 2-3 år!
Det här känns som min idealvikt, och även om jag fortsätter som tidigare tror jag inte att jag kommer tappa fler kilon, men som sagt tycker jag att det här är jätte-lagom!
Jag hoppas nu inte att alla missförstår mig, jag säger nu inte att man inte får väga mer än 60kg för att rida en D-ponny - men för mig var den en bra motivator och för min kropp känns det rimligt..!
Det var i morse som jag vägde mig och såg det här,
så jag köpte faktiskt något fint till mig sjäv i Ullared, lite som belöning även om jag egetnligen inte har råd ;)
Ett par beiga helskodda Mountain Horse ridbyxor, och en kaki-grön jättefin tröja från Mountain Horse! Jag visste inte att de hade deras grejer där, men det hade de!
Det är klart att allting är relativt och att jag kanske snart kommer vilja ändra min kropp ändå. Men just nu, just i den här perioden i mitt liv, så är jag nöjd och glad och känner mig redo inför beach 2012!
(Grejerna jag köpte till Bella ska ni få se också, sen!)
Några av er kanske minns ett inlägg jag skrev om att titta sig i spegeln och tycka att det man ser duger. Att man inte har en filmstjänas kropp, men att den är helt ok ändå.
Jag har ju haft den inställningen ett tag nu, och det känns riktigt bra!
Jag motionerar relativt mycket och äter alltid bra MAT, även om det kan slinka ner någon glass eller godis ibland också ;)
Det här med kött har blivit en übernoja för mig... Ibland är det faktiskt lite jobbigt, för jag kan inte komma mig för att beställa det på resturang till exempel, om jag inte vet vart det kommer ifrån.
Men, det är värt att vara lite jobbigt. Mitt smavete mår bättre, och jag är övertygad om att min kropp gör det också =)
Svenskt, närodlat, naturbetat och ekologiskt ska det vara, då känns det bra.
I alla fall,
så även om jag varit ganska nöjd med min kropp, så är jag ändå en sådan person som väger mig. Jag är atletisk i typen och bygger muskler larvigt enkelt, och av den anledningen blir jag lätt 'tung' (muskler väger mer än fett, som ni säkert vet). När jag bestämde mig för att skaffa en projekt-ponny bestämde jag mig också för att jag inte nödvändigtvis skulle behöva bli smalare, men lite lättare - för att underlätta för ponnyn.
De extra kilon jag drog på mig under min tid på Irland skulle jag se vad jag kunde göra åt, och jag visste att det inte skulle bli så svårt bara jag bestämde mig. Sådana enkla grejer som att äta mindre sötsaker, cykla till stallet, powerwalka med Nelly och det vardagliga stalljobbet har varit nog - och jag har gått ner 5 kilo i vår!
Nu väger jag 60-60.5kg igen, vilket jag inte gjort på kanske 2-3 år!
Det här känns som min idealvikt, och även om jag fortsätter som tidigare tror jag inte att jag kommer tappa fler kilon, men som sagt tycker jag att det här är jätte-lagom!
Jag hoppas nu inte att alla missförstår mig, jag säger nu inte att man inte får väga mer än 60kg för att rida en D-ponny - men för mig var den en bra motivator och för min kropp känns det rimligt..!
Det var i morse som jag vägde mig och såg det här,
så jag köpte faktiskt något fint till mig sjäv i Ullared, lite som belöning även om jag egetnligen inte har råd ;)
Ett par beiga helskodda Mountain Horse ridbyxor, och en kaki-grön jättefin tröja från Mountain Horse! Jag visste inte att de hade deras grejer där, men det hade de!
Det är klart att allting är relativt och att jag kanske snart kommer vilja ändra min kropp ändå. Men just nu, just i den här perioden i mitt liv, så är jag nöjd och glad och känner mig redo inför beach 2012!
(Grejerna jag köpte till Bella ska ni få se också, sen!)
Nelly tipsar!
Här ska Nelly nu dela med sig av sina allra bästa knep för att få ut det bästa och mesta möjliga av sitt hästliv. I enlighet med årstiden kommer det såklart handla om gräs och sommarlov.
- Puppy-eyes är ditt bästa vapen!
Övertyga din matte/huss om att du dööööör om du inte får gå i en gigantisk gräshage hela sommaren, på med puppy-eyesen och matte/husse är i ditt våld, mohahaha! - Kom aldrig i hagen!
Det kommer snabbt lära din matte/husse att alltid ha med sig något gott när de ska hämta dig i hagen! De kommer fortsätta även om du inte börjar möta dem/komma till grinden, eftersom de är tacksamma så länge du inte springer iväg (som om man skulle ödsla energi på det!? Mohahaha!).
- Behärska dig!
Även om du och matte/husse gör något superkul under ridpasset, låt dig inte ryckas med utan låtsas som om du bara tycker att det är helt ok kul... Detta fungerar allra bäst för oss unghästar, för då kommer matte/husse tro att vi har växtvärk eller nått och vi får vila, mohahahaha! - Spara på energin!!!
Kanske det viktigaste av allt!
När du är ute i din stora fina gräshage som du fått genom att använda dina puppy-eyes, glöm för guds skull inte att spara på energin du får i dig! Visst, liiiite kan man kanske busa med kompisarna i hagen, men helst ska man äta, sen sova middag, sen äte, sen sova lite till och så vidare. Bäst fungerar det om du ligger ner o sover, då lagras ALL gräs-energi, och hur mycket din matte/husse än försöker motionera dig så är den goa sommar-gräs-magen oundviklig!!
Så, om ni ponnihästar där ute bara följer mina goda råd, så kommer ni snart också vara såhär runda och goa om magen:
Bilder från gårdagens promenad!
JAG GER UPP NU x) // Matte
Är era hästar också finsmakare?
Jag har gjort en 100% ointressant observation som jag självklart måste dela med mig av på bloggen! ;)
Eftersom jag alltid gått på mycket promenader med mina hästar så har jag inte kunnat undgå att studera dem medan de äter, och vad de äter.
Min förra häst föredrog att beta följande sorter:
1. Allra helst klöver
2. Om det inte fanns klöver så gällde mörkgrönt gräs med tunna långa strån
3.. Om det inte fanns valde hon breda ljusare grässtrån
4. Om det inte fanns valde hon maskrosBLAD
5. och på sista plats kommer maskrosBLOMMOR
Detta var vad hon alltså valde att äta, i den ordningen.
Nelly, å andra sidan, gör såhär:
1. MaskrosBLOMMOR först och främst
2. MaskrosBLAD på andra plats
3. Mörkgröna tunna grässtrån
4. Breda ljusare grässtrån
5. Dissar klöver
Intressant och samtidigt så fullständigt ointressant, haha!
Tänk att båda mina hästar gillar det mörka tunna gräset bäst, jag som alltid trott att det breda ljusa är mycket saftigare..?
Eftersom jag alltid gått på mycket promenader med mina hästar så har jag inte kunnat undgå att studera dem medan de äter, och vad de äter.
Min förra häst föredrog att beta följande sorter:
1. Allra helst klöver
2. Om det inte fanns klöver så gällde mörkgrönt gräs med tunna långa strån
3.. Om det inte fanns valde hon breda ljusare grässtrån
4. Om det inte fanns valde hon maskrosBLAD
5. och på sista plats kommer maskrosBLOMMOR
Detta var vad hon alltså valde att äta, i den ordningen.
Nelly, å andra sidan, gör såhär:
1. MaskrosBLOMMOR först och främst
2. MaskrosBLAD på andra plats
3. Mörkgröna tunna grässtrån
4. Breda ljusare grässtrån
5. Dissar klöver
Intressant och samtidigt så fullständigt ointressant, haha!
Tänk att båda mina hästar gillar det mörka tunna gräset bäst, jag som alltid trott att det breda ljusa är mycket saftigare..?
Confessions
Jag har en hel drös med bekännelser som jag grubblat över de senaste dagarna.
Jag tror det är dags att ta tag i det. Att börja bekänna, alltså.
So, here we go:
BEKÄNNELSE NUMERO UNO
Min egen träning är under all kritik just nu. Jag är fortfarande noga med vad jag äter, rider mer än innan och gör mitt stalljobb varje dag. Men sen då? Jo visst, jag cyklar till stallet om det är fint väder, haha, och jag går ju med Nelly några dagar i veckan. Men jag minns knappt senast jag var ute och sprang, det var flera veckor sen.
Jag vet dock vad det här beror på; jag har gjort det som man verkligen inte får; jag har blivit nöjd. VE OCH FASA!
Det är sant, jag har hela tiden haft som mål med min träning att jag ska kunna se på min kropp i spegeln och känna att den duger. Jag har aldrig upplevt det tidigare, men så för någon vecka sedan stod jag där och försökte hitta de fel som jag faktiskt kan påverka/ändra på (alltså inte mina krokiga knän, det är bara att inse att de alltid kommer vara krokiga). Jag insåg att om jag ska försöka forma mina lår så att det inte är mellanrum hela vägen upp så kommer mina knän se ännu krokigare ut (ve och fasa igen!), mina magrutor är där de ska och är alldeles lagom framträdade så som de alltid varit, inga lovehandles, grymma ryggmuskler och ett shake-that-ass-ass. Vad mer kan jag egentligen begära?
DESSUTOM insåg jag att om alla skulle ha sådär perfekta kroppar, då hade man ju inte tyckt att de med perfekta kroppar hade perfekta kroppar så what's the point, really? Så från och med nu kommer jag omfamna det unika i den jag är, och hur min kropp ser ut. My body is my tempel, liksom!
Den ska alltså få BARA bra mat (är faktiskt jäkligt duktig på att äta bra mat, äter aldrig snabbmat eller halvfabrikat), en hälsosam livsstil och lite mer vardagsmotion/träning än medelsvensken. Men jag tänker inte gå omkring och ha ångest över att jag inte är ute och springer.
Amen.
BEKÄNNELSE NUMERO DOS
I am a hypocrite.
Jag läser idrottspsykologi, går på föreläsningar samt seminarium och har tom hållt i mina egna föreläsningar i ämnet, ändå gör jag själv tvärt om!
Jag har blivit så bortskämd med att Nelly aldrig stannar eller river vare sig hemma eller på tävling att när hon väl gör det så blir jag helt förbryllad. Jag har lagt ner så mycket tid på att fundera på vad som hände i Laholm, varför hon inte hjälpte mig när jag inte la henne perfekt och varför jag måste välja mellan bra teknik eller framåtbjudning då det inte verkar som om man kan få båda när det kommer till Nelly.
GET OVER IT, GOD DAMN IT!
Vi är ett ekipage i utveckling! Skit samma vad som står i resultatlistan, vi hade ett grymt bra flyt genom banan i Laholm - kanske det bästa vi någonsin haft och vi var 10 sekunder snabbare än den enda nollan i klassen! Är det NÅGONTING jag lärt mig och som jag verkligen vill lägga vikt på (framförallt när man är ett unghästekipage) så är det Prestation framför Resultat! Jag väljer ju såklart ALLTID en bra prestation med ett dåligt resultat framför en dålig prestation med ett bra resultat. Det är det som urskiljer de verkliga idrottsmännen/kvinnorna från mängden! (enligt mig)
Amen.
BEKÄNNELSE NUMERO TRES
Jag har varit lite orättvis mot Nelly på ett annat sätt också.
Jag kan liksom inte låta bli att jämföra oss med andra femåringsekipage, och då nästan bara sådana som sysslar med hoppning eftersom det är det de flesta jag känner gör. Och om det går riktigt bra för någon bler jag stressad eftersom Nelly inte gör samma sak och så vidare. Så himla lame av mig att reagera så! Blir svinsur på mig själv! För det första så vet jag ju att alla hästar är individer, och vidare så är alla ekipage individuella också! Jag är egentligen inte missunsam mot de andra, bara det att jag blir stressad av deras framgång...
Jag VET ju vad Nelly går för, och vad som finns inom henne. Jag vet också att hon är världens största häst och kommer därför behöva mer tid. DESSUTOM är det inte rättvist för någon att jag jämför mig med ekipage som siktar på en renodlad hoppkarriär, när vi ska satsa på fälttävlan. Det är ju självklart att de bör avancera inom sin gren snabbare än oss då... Slut på de dumheterna, mer love, peace and understanding!
Amen.
BEKÄNNELSE NUMERO CUATRO
Det här är väl kanske inte så mycket en bekännelse som ett beslut. Kanske är det någon slags bekännelse för mig själv ändå... Det handlar i alla fall om att jag ska sluta sätta mål som andra kan hindra mig och Nelly från att uppnå. Jag ska alltså inte sätta upp mål där andra än bara vi kan påverka om vi klarar det eller inte. Mitt dröm-mål, som motiverat mig jättemycket det senaste året är Unghäst VM 2013. Jag tror fortfarande, i djupet av mitt hjärta, att om det bara var upp till mig och Nelly så hade vi kunnat göra det. Men det finns så många andra faktorer som spelar in och påverkar, och det inser jag nu bara serverar för bekymmer och besvikelse. Radar man upp alla faktorer så ser man att det i sådana fall inte räcker med vilja och talang, det är orättvist som satan, men det är vad det är.
För mig är det ändå viktigt att ha ett dröm-mål, och det måste vara konkret! Det kan alltså inte vara till exempel att rida på 3*-nivå, det är för diffust. Det verkar fungera allra bäst om det är en specifik tävling, som exempelvis Unghäst VM, då, och inte allt för långt in i framtiden heller.
Ja, för tillfället är jag galet motiverad av att bara få börja med fälttävlan på riktigt i sommar. Men jag kommer behöva hitta ett nytt dröm-mål, som är svårt men realistiskt, och där det inte finns någon eller något som kan ta det ifrån oss.
Amen.
Jag tror det är dags att ta tag i det. Att börja bekänna, alltså.
So, here we go:
BEKÄNNELSE NUMERO UNO
Min egen träning är under all kritik just nu. Jag är fortfarande noga med vad jag äter, rider mer än innan och gör mitt stalljobb varje dag. Men sen då? Jo visst, jag cyklar till stallet om det är fint väder, haha, och jag går ju med Nelly några dagar i veckan. Men jag minns knappt senast jag var ute och sprang, det var flera veckor sen.
Jag vet dock vad det här beror på; jag har gjort det som man verkligen inte får; jag har blivit nöjd. VE OCH FASA!
Det är sant, jag har hela tiden haft som mål med min träning att jag ska kunna se på min kropp i spegeln och känna att den duger. Jag har aldrig upplevt det tidigare, men så för någon vecka sedan stod jag där och försökte hitta de fel som jag faktiskt kan påverka/ändra på (alltså inte mina krokiga knän, det är bara att inse att de alltid kommer vara krokiga). Jag insåg att om jag ska försöka forma mina lår så att det inte är mellanrum hela vägen upp så kommer mina knän se ännu krokigare ut (ve och fasa igen!), mina magrutor är där de ska och är alldeles lagom framträdade så som de alltid varit, inga lovehandles, grymma ryggmuskler och ett shake-that-ass-ass. Vad mer kan jag egentligen begära?
DESSUTOM insåg jag att om alla skulle ha sådär perfekta kroppar, då hade man ju inte tyckt att de med perfekta kroppar hade perfekta kroppar så what's the point, really? Så från och med nu kommer jag omfamna det unika i den jag är, och hur min kropp ser ut. My body is my tempel, liksom!
Den ska alltså få BARA bra mat (är faktiskt jäkligt duktig på att äta bra mat, äter aldrig snabbmat eller halvfabrikat), en hälsosam livsstil och lite mer vardagsmotion/träning än medelsvensken. Men jag tänker inte gå omkring och ha ångest över att jag inte är ute och springer.
Amen.
BEKÄNNELSE NUMERO DOS
I am a hypocrite.
Jag läser idrottspsykologi, går på föreläsningar samt seminarium och har tom hållt i mina egna föreläsningar i ämnet, ändå gör jag själv tvärt om!
Jag har blivit så bortskämd med att Nelly aldrig stannar eller river vare sig hemma eller på tävling att när hon väl gör det så blir jag helt förbryllad. Jag har lagt ner så mycket tid på att fundera på vad som hände i Laholm, varför hon inte hjälpte mig när jag inte la henne perfekt och varför jag måste välja mellan bra teknik eller framåtbjudning då det inte verkar som om man kan få båda när det kommer till Nelly.
GET OVER IT, GOD DAMN IT!
Vi är ett ekipage i utveckling! Skit samma vad som står i resultatlistan, vi hade ett grymt bra flyt genom banan i Laholm - kanske det bästa vi någonsin haft och vi var 10 sekunder snabbare än den enda nollan i klassen! Är det NÅGONTING jag lärt mig och som jag verkligen vill lägga vikt på (framförallt när man är ett unghästekipage) så är det Prestation framför Resultat! Jag väljer ju såklart ALLTID en bra prestation med ett dåligt resultat framför en dålig prestation med ett bra resultat. Det är det som urskiljer de verkliga idrottsmännen/kvinnorna från mängden! (enligt mig)
Amen.
BEKÄNNELSE NUMERO TRES
Jag har varit lite orättvis mot Nelly på ett annat sätt också.
Jag kan liksom inte låta bli att jämföra oss med andra femåringsekipage, och då nästan bara sådana som sysslar med hoppning eftersom det är det de flesta jag känner gör. Och om det går riktigt bra för någon bler jag stressad eftersom Nelly inte gör samma sak och så vidare. Så himla lame av mig att reagera så! Blir svinsur på mig själv! För det första så vet jag ju att alla hästar är individer, och vidare så är alla ekipage individuella också! Jag är egentligen inte missunsam mot de andra, bara det att jag blir stressad av deras framgång...
Jag VET ju vad Nelly går för, och vad som finns inom henne. Jag vet också att hon är världens största häst och kommer därför behöva mer tid. DESSUTOM är det inte rättvist för någon att jag jämför mig med ekipage som siktar på en renodlad hoppkarriär, när vi ska satsa på fälttävlan. Det är ju självklart att de bör avancera inom sin gren snabbare än oss då... Slut på de dumheterna, mer love, peace and understanding!
Amen.
BEKÄNNELSE NUMERO CUATRO
Det här är väl kanske inte så mycket en bekännelse som ett beslut. Kanske är det någon slags bekännelse för mig själv ändå... Det handlar i alla fall om att jag ska sluta sätta mål som andra kan hindra mig och Nelly från att uppnå. Jag ska alltså inte sätta upp mål där andra än bara vi kan påverka om vi klarar det eller inte. Mitt dröm-mål, som motiverat mig jättemycket det senaste året är Unghäst VM 2013. Jag tror fortfarande, i djupet av mitt hjärta, att om det bara var upp till mig och Nelly så hade vi kunnat göra det. Men det finns så många andra faktorer som spelar in och påverkar, och det inser jag nu bara serverar för bekymmer och besvikelse. Radar man upp alla faktorer så ser man att det i sådana fall inte räcker med vilja och talang, det är orättvist som satan, men det är vad det är.
För mig är det ändå viktigt att ha ett dröm-mål, och det måste vara konkret! Det kan alltså inte vara till exempel att rida på 3*-nivå, det är för diffust. Det verkar fungera allra bäst om det är en specifik tävling, som exempelvis Unghäst VM, då, och inte allt för långt in i framtiden heller.
Ja, för tillfället är jag galet motiverad av att bara få börja med fälttävlan på riktigt i sommar. Men jag kommer behöva hitta ett nytt dröm-mål, som är svårt men realistiskt, och där det inte finns någon eller något som kan ta det ifrån oss.
Amen.
Decisions, decisions...
Det var Linnéa som fick mig att börja fundera på att starta vid Forf's Majtävling i alla fall...
Egentligen var jag ju inte tänkt att göra något mer innan jag åker till Badminton, men det är faktiskt ganska många veckor det handlar om i så fall, så det håller inte riktigt ;)
De har bara en 100, så det får bli 100+110, och sen kanske jag inte hoppar hela 110, vi får se!
Jag tänker lite såhär just nu: Vad hade vi gjort om vi var kvar på Irland?
Jo, vi hade ridit massor av terrängtävlingar, och antagligen ridit 110 vid varenda hopptävling utan att oroa oss över hur det går eller vad andra säger. Här hemma kan man inte rida någon terräng innan man tränat massor utan att folk tycker att man vårdslöst pressar sin häst, och hoppa en bana utan att den är spotless är fy skam - men eftersom vi är Irish by heart så kommer vi tuta och köra vårt eget race och ha så roligt vi bara kan!
Om det var något jag lärde mig på Irland så var det att:
'For the craic' is the best reason for doing anyting!
♥
De här tävlingen är 1:a Maj, och sen drar vi ju till Badminton den 3:a, så det blir lite slutspurt innan hon får en veckas vila. Efter Badminton kommer jag nog som sagt bara ha siktet inställt på fälttävlan, så då känns det bra att ha ridit en 110 till innan dess ;)
Tjolahopp tjolahej!
Ska försöka övertala mamma att fota träningen ikväll också! =)
Det här med tävlingar och nervousitet
Den senaste tiden har det hänt konstiga saker med mig inför tävlingar.
Jag tycker både att det är väldigt mystiskt (eftersom det inte hände innan jag började läsa idrottspsykologi), och lite intressant (eftersom jag läser idrottspsykologi).
Psykologiskt är jag näst intill perfekt:
Lugn
Metodisk
Förväntansfull
Bra planering
Väl förberedd
Glad
Fysiskt beter sig min kropp som om jag är på väg till elektriska stolen:
Rysningar
Stickande ledvärk
Illamående
Kan inte sitta still
Kan inte slappna av i musklerna
Kolsyra i hjärtat
JAG FÖRSTÅR VERKLIGEN INTE VARFÖR.
Först trodde jag ju att det var gammal hederlig nervousitet, men det är ett psykologiskt fenomen där jag uppfyller alla kriterier för att inte vara nervös. Ändå beter sig min kropp som om det är exakt vad jag är. Men i huvudet känner jag mig inte nervös ALLS. Då trodde jag ju en period att det helt enkelt slog slint när jag blev lite för förväntansfull, att jag inte kunde hantera den känslan och att den därför ballade ur på det här viset. MEN, att vara förväntansfull ska någonstans kännas bra, och det här känna verkligen inte bra alls.
Två gånger har jag kräkts. Det har i och för sig varit sex månader isär, men jag har mått så illa att jag kräkts, och så ska det ju inte vara?
Det hela uspelar sig som tur (i oturen?) är bara i bilen, så fort jag kommit fram (och/eller efter jag kräkts) så går det över och allt blir bra igen. Det här betyder att Nellisan aldrig 'råkar ut för mig' när jag mår såhär, för jag mår bra när vi lastar, och bra när vi lastar ur. Där emellan är allt katastorf. Det blir värre om jag inte kör, om jag bara sitter brevid och får älta mina dåliga känslor....
Jag har provat ALLT,
alla övningar vi lärt oss i utbildningen, all visualisering, all meditation, ALLT. Jag mår likadant ändå. Jag är på väg att ge upp eftersom det ändå går över tills dess att jag ska prestera, men det förstör ändå lite av tävlingsdagen - som annars hade kunnat vara BARA rolig!
Just nu tävlar ju jag och Nelly helt utan press, inga krav på prestation eller resultat. Vi ska bara ha roligt och få mer rutin. Då är det så himla tråkigt att det hela tiden ska börja med att jag mår dåligt.
♦
Ja, jag vet inte riktigt vad jag vill få fram av att skriva det här.
Men jag behövde väl ventilera av lite frustration. Jag hoppas verkligen att det här går över ju mer tiden går och ju mer tävlingar vi åker på...
Inför tävlingen i Hermanstorp VAR jag ju nervös inför att hoppa hindrena utan att ha tränat på dem eller hoppat så höga fasta hinder med Nelly någonsin, det var den första tävlingen jag kräktes inför....
Det enda gemensamma med de två tävlingar som det hänt vid är att jag faktiskt åt frukost innan, jag kanske helt enkelt inte kan göra det =S
Jag tycker både att det är väldigt mystiskt (eftersom det inte hände innan jag började läsa idrottspsykologi), och lite intressant (eftersom jag läser idrottspsykologi).
Psykologiskt är jag näst intill perfekt:
Lugn
Metodisk
Förväntansfull
Bra planering
Väl förberedd
Glad
Fysiskt beter sig min kropp som om jag är på väg till elektriska stolen:
Rysningar
Stickande ledvärk
Illamående
Kan inte sitta still
Kan inte slappna av i musklerna
Kolsyra i hjärtat
JAG FÖRSTÅR VERKLIGEN INTE VARFÖR.
Först trodde jag ju att det var gammal hederlig nervousitet, men det är ett psykologiskt fenomen där jag uppfyller alla kriterier för att inte vara nervös. Ändå beter sig min kropp som om det är exakt vad jag är. Men i huvudet känner jag mig inte nervös ALLS. Då trodde jag ju en period att det helt enkelt slog slint när jag blev lite för förväntansfull, att jag inte kunde hantera den känslan och att den därför ballade ur på det här viset. MEN, att vara förväntansfull ska någonstans kännas bra, och det här känna verkligen inte bra alls.
Två gånger har jag kräkts. Det har i och för sig varit sex månader isär, men jag har mått så illa att jag kräkts, och så ska det ju inte vara?
Det hela uspelar sig som tur (i oturen?) är bara i bilen, så fort jag kommit fram (och/eller efter jag kräkts) så går det över och allt blir bra igen. Det här betyder att Nellisan aldrig 'råkar ut för mig' när jag mår såhär, för jag mår bra när vi lastar, och bra när vi lastar ur. Där emellan är allt katastorf. Det blir värre om jag inte kör, om jag bara sitter brevid och får älta mina dåliga känslor....
Jag har provat ALLT,
alla övningar vi lärt oss i utbildningen, all visualisering, all meditation, ALLT. Jag mår likadant ändå. Jag är på väg att ge upp eftersom det ändå går över tills dess att jag ska prestera, men det förstör ändå lite av tävlingsdagen - som annars hade kunnat vara BARA rolig!
Just nu tävlar ju jag och Nelly helt utan press, inga krav på prestation eller resultat. Vi ska bara ha roligt och få mer rutin. Då är det så himla tråkigt att det hela tiden ska börja med att jag mår dåligt.
♦
Ja, jag vet inte riktigt vad jag vill få fram av att skriva det här.
Men jag behövde väl ventilera av lite frustration. Jag hoppas verkligen att det här går över ju mer tiden går och ju mer tävlingar vi åker på...
Inför tävlingen i Hermanstorp VAR jag ju nervös inför att hoppa hindrena utan att ha tränat på dem eller hoppat så höga fasta hinder med Nelly någonsin, det var den första tävlingen jag kräktes inför....
Det enda gemensamma med de två tävlingar som det hänt vid är att jag faktiskt åt frukost innan, jag kanske helt enkelt inte kan göra det =S
Inför-tävling-tänk
Jag sitter här och försöker komma på om det är något jag behöver förbereda mig inför eller organisera inför morgondagens tävling, rent psykologiskt.
Allt praktiskt är gjort; Nelly skiner som silver, utrustning och kläder är redo.
Men jag kanske ska ta och medvetet förbereda mig mentalt för en gångs skull?
Vore ju onekligen intressant att se hur det påverkar mig, och vår prestation!
Allt praktiskt är gjort; Nelly skiner som silver, utrustning och kläder är redo.
Men jag kanske ska ta och medvetet förbereda mig mentalt för en gångs skull?
Vore ju onekligen intressant att se hur det påverkar mig, och vår prestation!
- Målsättning
Målen med tävlingen är ganska simpla: Rida årets första tävling, få bra känsla och en trevlig upplevelse medan vi skaffar oss mer rutin. Detta innefattar inte nödvändigtvis två felfria rundor, men inte heller massa tabbar och onödiga nedslag. Jag personligen ska försöka undvika/hantera min pre-prestations känsla som kommit den senaste tiden, som känns som sockerdricka i hjärtat och diafragman. Först trodde jag att det var nervousitet, men jag känner mig verkligen inte nervös. Antagligen är det att jag är så förväntansfull, men jag skulle inte beskriva känslan i sig som bra och jag vill gärna slippa den...! - Avslappning OCH fokus: Andningsövning
Om jag blir stressad eller orolig ska jag tänka på min andning och göra en andningsövning som egentligen bara går ut på att jag ska ta några ordentliga andetag där jag både fyller och tömmer hela lungorna. Funderar även på ett ha ett ord eller fras som jag kan upprepa vid utandning, typ "Vi är bäst", haha! - Thought-stopper
Jag har provat detta någon gång, och blev förvånad över hur bra det funkade!
Det går ut på att man avbryter negativa tankar i tid när de börjar komma, för att kunna omvärdera och istället tänka positivt. Det går till som så att när den negativa tanken kommer, ex "Shit va dåligt det går", så säger jag "Stop", och tänker om! När man säger "stop" på det viset out loud, så avbryts verkligen tanken, och man får chans att tänka något bra istället =)
Så ska självklart både jag och Nelly äta och dricka ordentligt!
Tjohoo!
Nu taggar vi tääääävling i moooorgon!
Tror Nelly är supersugen på att tävla, och jag med såklart!
När vi ändå är inne på det här med Nellys stam....
... så kan jag ju berätta att jag på senare år fått en ny favorithingst.
Nu är den hingst jag absolut helst hade valt, förutsatt att matchningen med stoet inte är katastrofalt; CRUISING.
Jag kollade på en del cruising-hästar när jag letade häst förra året, och i stort gillade jag vad jag såg. De hästar på högre nivå som är efter Cruising (tex. Angelicas MicMac) gillar jag också! Alla verkar ha integritet och utstrålning så det räcker och blir över. Hingsten själv tycker jag verkar så genuint Irländsk att det inte kan bli bättre i mina ögon!
Att han har fulländad teknik och vunnit i princip allt som går att vinna skadar ju inte heller direkt, haha!
Jag har inte stenkoll på hur han nedärver och om det finns några kända baksidor av att använda honom, men i nuläget är han som sagt mitt förstahandsval!
Jag kan tycka att det är lite risky att välja en Irländsk hingst till ett Irländsk sto utan registrerad stam (som Nelly), eftersom man inte kan försäkra sig om att de inte är släkt. Men skulle de vara det så är det med största sannolikhet med så mycket avstånd emellan att det inte är någon fara.
Den ultimata Maja-hästen, om man får gå efter stam (vilket jag aldrig gör iofs, haha) hade nog varit en Cruising - Clover Hill! Mer Irländsk än så blir det inte, haha! Har faktiskt sett några sådana hästar, och jäklar vilka hästar det har varit!
Nu är den hingst jag absolut helst hade valt, förutsatt att matchningen med stoet inte är katastrofalt; CRUISING.
Jag kollade på en del cruising-hästar när jag letade häst förra året, och i stort gillade jag vad jag såg. De hästar på högre nivå som är efter Cruising (tex. Angelicas MicMac) gillar jag också! Alla verkar ha integritet och utstrålning så det räcker och blir över. Hingsten själv tycker jag verkar så genuint Irländsk att det inte kan bli bättre i mina ögon!
Att han har fulländad teknik och vunnit i princip allt som går att vinna skadar ju inte heller direkt, haha!
Jag har inte stenkoll på hur han nedärver och om det finns några kända baksidor av att använda honom, men i nuläget är han som sagt mitt förstahandsval!
Jag kan tycka att det är lite risky att välja en Irländsk hingst till ett Irländsk sto utan registrerad stam (som Nelly), eftersom man inte kan försäkra sig om att de inte är släkt. Men skulle de vara det så är det med största sannolikhet med så mycket avstånd emellan att det inte är någon fara.
Den ultimata Maja-hästen, om man får gå efter stam (vilket jag aldrig gör iofs, haha) hade nog varit en Cruising - Clover Hill! Mer Irländsk än så blir det inte, haha! Har faktiskt sett några sådana hästar, och jäklar vilka hästar det har varit!
Konsten att tänka positivt
En del av "den stora förändringen" är att jag måste lära mig att tänka generellt mer positivt. Se ljusglimtarna i vardagen, inte låta det mörka/depressiva ta över och verkligen glädjas åt det lilla!
I skolan fick vi lära oss om hur Gunde Svan gick upp varje morgon, drog upp rullgardinen, såg snöstormen utanför och sa till sig själv: "Jippy! Snöstorm!" och så gav han sig ut och åkte skidor i snöstorm och intalade sig själv att det var jättekul - tillslut blev han ruskigt bra på att åka skidor i snöstorm, och verkade ju tycka att det va ruskigt kul också =)
Jag tycker faktiskt aldrig att det tar emot att åka till stallet, jag vill alltid dit. Men just det här med att tänka positivt, och vad mycket det kan göra för allmäntillståndet. Det ska jag ta fasta på!
Börjar här och nu!
5 bra saker med den sena snöiga vintern:
*Det är superkul att galoppera i snön!
* Det blir riktigt bra träningspass i snöigt underlag.
* Nellys hovar mår bättre än någonsin.
* Snön gör det ljusare ute, och det är vackert!
* Nelly gillar kylan och bli pigg.
5 bra saker med vår svacka:
* Bra att vi insåg vårt missförstånd såpass tidigt.
* Bra att vi har den nu och inte mitt under säsongen.
* Det kommer stärka oss båda i längden.
* Vi får en ursäkt att prioritera "att bara umgås".
* Visar hur lyhörda vi båda är, även om det denna gång blev lite fel.
5 bra saker med att Nelly är som hon är
* På köpet får man "det lilla extra".
* Jag hade nog aldrig fallit för henne om hon inte var lite tokig.
* Hon kommer lära mig bli en fantastiskt mycket bättre ryttare.
* Hon kommer lära mig bli en fantastiskt mycket bättre människa.
* Hon får mig att skratta varje dag!
I skolan fick vi lära oss om hur Gunde Svan gick upp varje morgon, drog upp rullgardinen, såg snöstormen utanför och sa till sig själv: "Jippy! Snöstorm!" och så gav han sig ut och åkte skidor i snöstorm och intalade sig själv att det var jättekul - tillslut blev han ruskigt bra på att åka skidor i snöstorm, och verkade ju tycka att det va ruskigt kul också =)
Jag tycker faktiskt aldrig att det tar emot att åka till stallet, jag vill alltid dit. Men just det här med att tänka positivt, och vad mycket det kan göra för allmäntillståndet. Det ska jag ta fasta på!
Börjar här och nu!
5 bra saker med den sena snöiga vintern:
*Det är superkul att galoppera i snön!
* Det blir riktigt bra träningspass i snöigt underlag.
* Nellys hovar mår bättre än någonsin.
* Snön gör det ljusare ute, och det är vackert!
* Nelly gillar kylan och bli pigg.
5 bra saker med vår svacka:
* Bra att vi insåg vårt missförstånd såpass tidigt.
* Bra att vi har den nu och inte mitt under säsongen.
* Det kommer stärka oss båda i längden.
* Vi får en ursäkt att prioritera "att bara umgås".
* Visar hur lyhörda vi båda är, även om det denna gång blev lite fel.
5 bra saker med att Nelly är som hon är
* På köpet får man "det lilla extra".
* Jag hade nog aldrig fallit för henne om hon inte var lite tokig.
* Hon kommer lära mig bli en fantastiskt mycket bättre ryttare.
* Hon kommer lära mig bli en fantastiskt mycket bättre människa.
* Hon får mig att skratta varje dag!
The worrying kind
Jao, som ni kanske märkt är jag något av en oroare.
Jag försöker ständigt tänka på att det viktigaste är att jag och Nelly har roligt ihop, och det fungerar nästan alla gånger. Men så ibland känner jag mig pressad av att hon visar sådan potential...
Jag tycker att det är jättekul att folk kommer fram och säger att hon är så himla fin, jag känner någon slags moderlig stolthet då och bekräftelse eftersom jag själv tror på henne så mycket.
Oftast boostar det här bara och jag blir jättetaggad! Men, om jag av någon anledning är lite känslig och/eller osäker (kan ha något med mitt generella självförtroende, skolan, framtiden eller vad som helst egentligen att göra) så blir jag direkt ännu mer osäker. Jag känner att jag inte kan ge henne det stöd hon behöver för att verkligen befästa sin stora flashiga gång, och grym osäkerhet eftersom jag nätt o jämt klarar av att sitta hennes spektakulära språng.
Som tur är varar det här inte så himla länge...
Idag känns det redan lite bättre.
Nelly var lika glad att se mig som vanligt i stallet,
och vi borstade och myste som bara vi kan ♥
Jag ska ta åt mig all konstruktiv kritik och alla råd jag fått de senaste dagarna, jag ska vara öppen för nya förslag och prova mig fram - men inget ska bli forcerat. Jag är medveten om att min ridfilosofi och mitt ridsätt inte är det mest effektiva, men jag har fått bekräftat om och om igen att min ödmjukhet är det som gör mig till den ryttare jag är, och att jag inte så låta någon ta det ifrån mig. Det tänker jag hålla fast vid.
En av Nellys finaste egenskaper är att hon är väldigt förlåtande. Detta ska jag inte utnyttja, men jag ska ha det i åtanke och kanske jag också kan bli lite mer förlåtande mot mig själv!
Nu ska jag återgå till mitt braiga jag och mitt vanliga braiga tänk:
Nelly är en stjärna, och hon är med mig!
Jag försöker ständigt tänka på att det viktigaste är att jag och Nelly har roligt ihop, och det fungerar nästan alla gånger. Men så ibland känner jag mig pressad av att hon visar sådan potential...
Jag tycker att det är jättekul att folk kommer fram och säger att hon är så himla fin, jag känner någon slags moderlig stolthet då och bekräftelse eftersom jag själv tror på henne så mycket.
Oftast boostar det här bara och jag blir jättetaggad! Men, om jag av någon anledning är lite känslig och/eller osäker (kan ha något med mitt generella självförtroende, skolan, framtiden eller vad som helst egentligen att göra) så blir jag direkt ännu mer osäker. Jag känner att jag inte kan ge henne det stöd hon behöver för att verkligen befästa sin stora flashiga gång, och grym osäkerhet eftersom jag nätt o jämt klarar av att sitta hennes spektakulära språng.
Som tur är varar det här inte så himla länge...
Idag känns det redan lite bättre.
Nelly var lika glad att se mig som vanligt i stallet,
och vi borstade och myste som bara vi kan ♥
Jag ska ta åt mig all konstruktiv kritik och alla råd jag fått de senaste dagarna, jag ska vara öppen för nya förslag och prova mig fram - men inget ska bli forcerat. Jag är medveten om att min ridfilosofi och mitt ridsätt inte är det mest effektiva, men jag har fått bekräftat om och om igen att min ödmjukhet är det som gör mig till den ryttare jag är, och att jag inte så låta någon ta det ifrån mig. Det tänker jag hålla fast vid.
En av Nellys finaste egenskaper är att hon är väldigt förlåtande. Detta ska jag inte utnyttja, men jag ska ha det i åtanke och kanske jag också kan bli lite mer förlåtande mot mig själv!
Nu ska jag återgå till mitt braiga jag och mitt vanliga braiga tänk:
Nelly är en stjärna, och hon är med mig!
Så klokaste läsare♥ & dagens ridpass
Åh, vad glad jag blir när ni ger mig så kloka och konstruktiva råd!
Det hjälper verkligen min tankeprocess att få höra era idéer och erfarenheter, och framförallt att höra om hur ni löst det hela.
A hade en idé om att det kanske är något i min sits eller min ridning som är grunden i problemet, och det var faktiskt det första jag försökte utreda. Men, om det skulle var anågot jag gör, så är det i så fall att jag är för försiktigt och inverkar för lite. På senare tid har jag dock blivit tydligare och mer konsekvent med mina hjälper, så det verkar inte vara det heller.
Pratar lite då och då med hennes förra ägare, och hon bara skrattar åt mig när jag säger att Nelly är skogstokig och brallar på fälten (som hon gjorde ganska mycket en period) eftersom Nelly var världens lugnaste, segaste under inridningen ;) Nu menar hon att Nelly är som hon känner igen henne, lite bekväm sådär. Det tyder också på att det inte är något med mig eller min ridning, vilket jag på ett vis tycker är skönt. Å andra sidan har jag väldigt lätt för att ändra och anpassa min ridning, så då hade det antagligen varit lite lättare att lösa problemet om det bara var att ändra mig...
N's förslag var övergångar, och det är det vi tränar på mest! Övergångar mellan gångater gör hon jättebra, men variationen inom gångarten är kanske inte så jättestor. Det tar mig emot lite att 'ta tillbaka', vilket sådan övergångsträning krävt eftersom hon inte är stark nog att bära sig i ens den mista samling just nu...
Erika, min tränare vill också att jag ska bli mer konsekvent - och använda skänklara ordentligt tills den dag hon mer eller mindre plötsligt accepterar dom och jag kan börja använda mig av svagare hjälper igen. Det tycker jag dock inte fungerar alls... Är också lite orolig för att ha en skänkeldöv häst i framtiden, och det vill jag inte riskera... =/
Louise & Alexandra är också inne på att jag ska höja kraven, och det är det rådet jag fått mest. Frågan är bara hur. Det går emot alla mina principer att vara tvungen att rida med sporrar och spö och pusha henne, jag gör allt innan jag gör det... Det har tagit mycket tid och tålamod att bygga upp den tilliten jag och Nelly har nu, jag vill verkligen inte riskera att hon förlorar förtroendet för mig för att jag är för tuff mot henne. Hon är dessutom ingen häst man vill ha emot sig, tror det är svårt att vinna tillbaka hennes tillit om man en gång gjort sig oförtjänt.
Jag är lite lugnare nu, och har kommit till insikten att hon är en ovanligt stor nybilven 5-åring med stora gångarter; hon kommer behöva mer tid än andra. På mitt jobb på Irland fanns det en stor valack som inte 'kunde' galoppera ordentligt förrän han var 6 år, och han gick ändå 1.30 som 7-åring. Kanske kommer vi inte kunna göra allt jag önskat i år eftersom Nelly kanske kommer behöva mer tid, men det är det som är tjusningen med unghästar - tid har man alltid!
DET SOM SKA SKE NU ÄR:
* Nytt kompletteringskraftfoder, och generellt mer kraftfoder. Nu ska hon få ett ganska skarpt, som hon ändå skulle få sen när vi började rida mer fälttävlan.
* Prova olika tränare, se om någon tacklar problemet på ett sätt som känns rätt för oss.
* Jag ska ställa högre krav, be om lite mer, speciellt om jag känner att hon faktiskt kan!
* Jag ska prova att rida med dressyrspö, och se om jag fåt någon reaktion om jag petar till henne, får jag det så känns den metoden bättre än att nöta med sporrar.
Vi åkte till ridhuset och hoppade idag, det var en annan van unghästryttare där samtidigt och jag fick chansen att bolla idéer med henne. Det var hon som tryckte på det här med dressyrspö, och hon tyckte det var värt att prova.
Hon var riktigt imponerad av Nelly, tyckte hon hade vansinnigt bra teknik genom hela språnget, och hon fick sig ett gott skratt när hon såg hur jag fick klamra mig fast för allt vad jag var värd när Nelly tog i några gånger, haha! Sådant är alltid kul att höra =)
Hon trodde absolut att det är något som kommer lösa sig med mer tid, tålamod och rutin, och det gjorde mig faktiskt lite lugnare...
Hon skulle också på pay n jumpen på söndag, så då ses vi igen ;)
Nelly hoppade några helt makalösa språng idag, och jag höll på att flyga av flera gånger..! Aaah, jag trodde vi var förbi det där, haha! Idag när vi hoppade lite större språng fick jag dock lite mer fakta att analysera om vad det är som faktiskt händer. 'Problemet' även här här att hon inte går tillräckligt mycket fram, men också att hon överhoppar sig i kombination med att hon fåt något slags schwung genom kroppen som gör att det känns som om man landra/är påväg nedåt i oääändlighet!
Min enda chans att sitta kvar är om jag hoppar typ XC-style:
Alltså; Hälarna fram och släppa efter på tyglarna.
Men det tar för lång tid för mig att samla ihop tyglarna i tid till nästa hinder, och hela mitt kroppspråk säger det 'bromsa!', vilket jag ju inte alls vill att hon ska göra X)
ÅH! Va svårt det ska vara, haha!
Det här måste vi ju då få hjälp av en tränare med - för jag fattar verkligen inte hur jag ska göra. ALLA hennes språng känns som kombinerade nedhopp..!
Ska prova att antingen dra ut ett hinder eller en stock på ett fält så fort marken tinar för att se om det blir samma där. Ibland fortsätter hon ju jättefint efter hindret och då är det inga problem. Men när hon laddar all energi uppåt så funkar ingenting =O
Det hjälper verkligen min tankeprocess att få höra era idéer och erfarenheter, och framförallt att höra om hur ni löst det hela.
A hade en idé om att det kanske är något i min sits eller min ridning som är grunden i problemet, och det var faktiskt det första jag försökte utreda. Men, om det skulle var anågot jag gör, så är det i så fall att jag är för försiktigt och inverkar för lite. På senare tid har jag dock blivit tydligare och mer konsekvent med mina hjälper, så det verkar inte vara det heller.
Pratar lite då och då med hennes förra ägare, och hon bara skrattar åt mig när jag säger att Nelly är skogstokig och brallar på fälten (som hon gjorde ganska mycket en period) eftersom Nelly var världens lugnaste, segaste under inridningen ;) Nu menar hon att Nelly är som hon känner igen henne, lite bekväm sådär. Det tyder också på att det inte är något med mig eller min ridning, vilket jag på ett vis tycker är skönt. Å andra sidan har jag väldigt lätt för att ändra och anpassa min ridning, så då hade det antagligen varit lite lättare att lösa problemet om det bara var att ändra mig...
N's förslag var övergångar, och det är det vi tränar på mest! Övergångar mellan gångater gör hon jättebra, men variationen inom gångarten är kanske inte så jättestor. Det tar mig emot lite att 'ta tillbaka', vilket sådan övergångsträning krävt eftersom hon inte är stark nog att bära sig i ens den mista samling just nu...
Erika, min tränare vill också att jag ska bli mer konsekvent - och använda skänklara ordentligt tills den dag hon mer eller mindre plötsligt accepterar dom och jag kan börja använda mig av svagare hjälper igen. Det tycker jag dock inte fungerar alls... Är också lite orolig för att ha en skänkeldöv häst i framtiden, och det vill jag inte riskera... =/
Louise & Alexandra är också inne på att jag ska höja kraven, och det är det rådet jag fått mest. Frågan är bara hur. Det går emot alla mina principer att vara tvungen att rida med sporrar och spö och pusha henne, jag gör allt innan jag gör det... Det har tagit mycket tid och tålamod att bygga upp den tilliten jag och Nelly har nu, jag vill verkligen inte riskera att hon förlorar förtroendet för mig för att jag är för tuff mot henne. Hon är dessutom ingen häst man vill ha emot sig, tror det är svårt att vinna tillbaka hennes tillit om man en gång gjort sig oförtjänt.
Jag är lite lugnare nu, och har kommit till insikten att hon är en ovanligt stor nybilven 5-åring med stora gångarter; hon kommer behöva mer tid än andra. På mitt jobb på Irland fanns det en stor valack som inte 'kunde' galoppera ordentligt förrän han var 6 år, och han gick ändå 1.30 som 7-åring. Kanske kommer vi inte kunna göra allt jag önskat i år eftersom Nelly kanske kommer behöva mer tid, men det är det som är tjusningen med unghästar - tid har man alltid!
DET SOM SKA SKE NU ÄR:
* Nytt kompletteringskraftfoder, och generellt mer kraftfoder. Nu ska hon få ett ganska skarpt, som hon ändå skulle få sen när vi började rida mer fälttävlan.
* Prova olika tränare, se om någon tacklar problemet på ett sätt som känns rätt för oss.
* Jag ska ställa högre krav, be om lite mer, speciellt om jag känner att hon faktiskt kan!
* Jag ska prova att rida med dressyrspö, och se om jag fåt någon reaktion om jag petar till henne, får jag det så känns den metoden bättre än att nöta med sporrar.
Vi åkte till ridhuset och hoppade idag, det var en annan van unghästryttare där samtidigt och jag fick chansen att bolla idéer med henne. Det var hon som tryckte på det här med dressyrspö, och hon tyckte det var värt att prova.
Hon var riktigt imponerad av Nelly, tyckte hon hade vansinnigt bra teknik genom hela språnget, och hon fick sig ett gott skratt när hon såg hur jag fick klamra mig fast för allt vad jag var värd när Nelly tog i några gånger, haha! Sådant är alltid kul att höra =)
Hon trodde absolut att det är något som kommer lösa sig med mer tid, tålamod och rutin, och det gjorde mig faktiskt lite lugnare...
Hon skulle också på pay n jumpen på söndag, så då ses vi igen ;)
Nelly hoppade några helt makalösa språng idag, och jag höll på att flyga av flera gånger..! Aaah, jag trodde vi var förbi det där, haha! Idag när vi hoppade lite större språng fick jag dock lite mer fakta att analysera om vad det är som faktiskt händer. 'Problemet' även här här att hon inte går tillräckligt mycket fram, men också att hon överhoppar sig i kombination med att hon fåt något slags schwung genom kroppen som gör att det känns som om man landra/är påväg nedåt i oääändlighet!
Min enda chans att sitta kvar är om jag hoppar typ XC-style:
Alltså; Hälarna fram och släppa efter på tyglarna.
Men det tar för lång tid för mig att samla ihop tyglarna i tid till nästa hinder, och hela mitt kroppspråk säger det 'bromsa!', vilket jag ju inte alls vill att hon ska göra X)
ÅH! Va svårt det ska vara, haha!
Det här måste vi ju då få hjälp av en tränare med - för jag fattar verkligen inte hur jag ska göra. ALLA hennes språng känns som kombinerade nedhopp..!
Ska prova att antingen dra ut ett hinder eller en stock på ett fält så fort marken tinar för att se om det blir samma där. Ibland fortsätter hon ju jättefint efter hindret och då är det inga problem. Men när hon laddar all energi uppåt så funkar ingenting =O
Funderar nu igen...
Just nu sitter jag här och funderar kring om jag verkligen behöver tänka om från grunden och försöka få fram ett träningsupplägg som verkligen passar Nelly, eller om hon bara är bortskämd o bekväm..!
Problemet, som jag snart analyserat sönder och samman, är ju framåtbjudningen och att hon inte är framme för skänkeln (vilket jag har haft många olika förklaringar och anledningar till), samt hennes motivation till arbete. Jag finner att hon blir väldigt omotiverad av att ridas på banan, samtidigt som hon måste kunna gå på banan om vi ska kunna rida för tränare och hoppa ordentligt. Saken är inte den att hon är i för dålig kondition eller inte har energi till det, hon har bara ingen lust/ingen motivation.
Jag har nu suttit och spånat kring hur jag skulle kunna få henne mer motiverad till arbete, men det är svårt. Nu nästa vecka ska den nya hästen sättas igång efter vila och då har vi äntligen någon att rida ut med, det tror jag hon kan tycka är buskul! Hoppning har hon tyckt varit jätteroligt och motiverande, men nu känns det som om hon inte blir sådär överdrivet sprallig av det längre. Det tror jag beror på att vi hoppar så små hinder... Det är för lätt helt enkelt (jag tror även det är därför hon hoppar bättre på tävling). MEN jag kommer inte vilja börja hoppa högre förrän hon går fram ordentligt - och så vips är vi i en ond cirkel =/
Vi rider ut mer än de flesta,
men nu i det här vädret/kylan har det blivit mycket till samma ställen (fältet/kliva runt i skogen) eftersom det inte går att rida på vägarna. Då känns det som om hon blir lite omotiverad av det efter ett tag också! Först sitter jag då och försöker komma på massor av idéer som hon skulle kunna tycka är kul och foder som skulle kunna få henne lite skarpare.
Men så slås jag av tanken att hon är ju faktiskt en häst! Och hon har ett mycket bättre unghäst-liv än många andra hästar! Tänk bara på de generella unghästarna i Tyskland (eller för all del mång anadra länder också), som kanske inte ens får gå ut i hagen och som bara rids på banan/i ridhuset. FINE att DE blir omotiverade ibland - Nelly har verkligen ingen ursäkt!
Jag ska prova att ge henne mer mat. Även om hennes närigsbehov är tillgodosett ska hon få lite mer krutmat så kanske hon blir lite mer 'lätt-tänd'. Sen blir ju livet lite mer spännande nu när det kommer dras igång med träningar och tävlingar, jag hoppas verkligen att det blir bättre då!
Alternativen jag har att välja på ridmässigt är att antingen släppa efter på kraven och se om det gör allting lite 'lättare' och så så även framåtbjudningen, eller så växlar jag upp och kräver mer. De flesta anser att jag borde ställa högre krav, men jag vet inte riktigt... Kanske får jag prova mig fram lite.
Foto: Lisa Härdne
Jag vill ju bara göra det som är bäst för älskade Nelly,
men hon är så himla smart att jag aldrig vet när hon utnyttjar mig och inte... ;)
Problemet, som jag snart analyserat sönder och samman, är ju framåtbjudningen och att hon inte är framme för skänkeln (vilket jag har haft många olika förklaringar och anledningar till), samt hennes motivation till arbete. Jag finner att hon blir väldigt omotiverad av att ridas på banan, samtidigt som hon måste kunna gå på banan om vi ska kunna rida för tränare och hoppa ordentligt. Saken är inte den att hon är i för dålig kondition eller inte har energi till det, hon har bara ingen lust/ingen motivation.
Jag har nu suttit och spånat kring hur jag skulle kunna få henne mer motiverad till arbete, men det är svårt. Nu nästa vecka ska den nya hästen sättas igång efter vila och då har vi äntligen någon att rida ut med, det tror jag hon kan tycka är buskul! Hoppning har hon tyckt varit jätteroligt och motiverande, men nu känns det som om hon inte blir sådär överdrivet sprallig av det längre. Det tror jag beror på att vi hoppar så små hinder... Det är för lätt helt enkelt (jag tror även det är därför hon hoppar bättre på tävling). MEN jag kommer inte vilja börja hoppa högre förrän hon går fram ordentligt - och så vips är vi i en ond cirkel =/
Vi rider ut mer än de flesta,
men nu i det här vädret/kylan har det blivit mycket till samma ställen (fältet/kliva runt i skogen) eftersom det inte går att rida på vägarna. Då känns det som om hon blir lite omotiverad av det efter ett tag också! Först sitter jag då och försöker komma på massor av idéer som hon skulle kunna tycka är kul och foder som skulle kunna få henne lite skarpare.
Men så slås jag av tanken att hon är ju faktiskt en häst! Och hon har ett mycket bättre unghäst-liv än många andra hästar! Tänk bara på de generella unghästarna i Tyskland (eller för all del mång anadra länder också), som kanske inte ens får gå ut i hagen och som bara rids på banan/i ridhuset. FINE att DE blir omotiverade ibland - Nelly har verkligen ingen ursäkt!
Jag ska prova att ge henne mer mat. Även om hennes närigsbehov är tillgodosett ska hon få lite mer krutmat så kanske hon blir lite mer 'lätt-tänd'. Sen blir ju livet lite mer spännande nu när det kommer dras igång med träningar och tävlingar, jag hoppas verkligen att det blir bättre då!
Alternativen jag har att välja på ridmässigt är att antingen släppa efter på kraven och se om det gör allting lite 'lättare' och så så även framåtbjudningen, eller så växlar jag upp och kräver mer. De flesta anser att jag borde ställa högre krav, men jag vet inte riktigt... Kanske får jag prova mig fram lite.
Foto: Lisa Härdne
Jag vill ju bara göra det som är bäst för älskade Nelly,
men hon är så himla smart att jag aldrig vet när hon utnyttjar mig och inte... ;)
Funderingar kring Nelly, tränare, träning och fortsättningen
Det kan vara så att allt blir bättre ju mer rutin och erfarenheter vi får, och ju mer vi kommer in i träningen (Nellisan är ju fortfarande under igångsättning och har en bit kvar till att nå tävlingskondition), men vi har onekligen lite problem.
Det är egentligen många småproblem, där allt kommer tillbaka till framåtbjudningen och att hon inte är framme för skänkeln. Jag har lagt ner ganska mycket tid på att vela fram och tillbaka vad det gäller hennes energi: att den inte skulle räcka till och hur jag skulle kunna matcha en bättre foderstat. MEN, jag blir ständigt påmind om att hon har massor av energi - jag kommer bara inte åt den på rätt sätt.
När vi ska arbeta känns det lite motigt och vi når aldrig en riktigt bra balans...
Antingen går hon inte tillräckligt mycket framåt vilket leder till balansproblem, eller så går det för fort och gången blir för stor och hon får liksom inte plats på ridbanan/ridhuset.
Snabbt blir hon i alla fall 'matt' och jag får rida som ett djur, vilket blir ansträngt och känns inte helt bra. Innan har jag hela tiden trott att hon helt enkelt är en bäbis som blivit mentalt trött av träningen, men sen kan hon fjanta runt hur länge som helst eller busa som en tok i hagen efteråt...? Energin finns alltså där, men den är inte riktigt tillämpningsbar vid ridning/träning, känns det som.
Känslan jag får som ryttare är att hon vill,
men att hon känner sig begränsad.
Tankarna som snurrar runt i huvudet på mig:
* Är det här något som kommer med tiden, med rutin/erfarenhet och så fort hon vuxit i sin kropp bättre? Ska jag sluta försöka pusha henne att jobba på banan och hålla mig till uteritter och åkrar så mycket som möjligt? Innan hon kom till mig var hon ju bara riden ute i naturen, så det här med ridbanor och ridhus är ju fortfarande ganska nytt för henne - kan det ha med saken att göra? Att hon liksom inte riktigt förstår meningen med dom? Skulle det kunna hjälpa att åka till en massa olika ridbanor och ridhus, så att det blir mer spännande, eller får jag bara falsk framåtbjudning i form av spänhet då?
* Är det här bara en 'tröskel' vi behöver komma över? Har vi fastnat lite på ett ställe och det gäller att vara mer istadig än hon? Nellisan är ju ett riktigt sto, så det tjänar ingenting till att bråka med henne eller ställa orimliga krav, men man kanske måsta vara slug och uthållig...? Bara fortsätta tills poletten en dag faller ner?
* Tränare. Vi behöver tränarhjälp med det här. Någon som kan vara mer objektiv än vad jag kan. Därför fick jag världens rush och anmälde mig och Nelly till ett par träningstillfällen hos olika tränare för att kunna få tips från flera håll:
11 februari - Dressyrträning för Tina på Susedalen
27 eller 28 februari - Dressyrträning för Danne på Tiarp
1 mars - Tömkörning för KG på Mickedala
2 mars - Markarbete för KG på Mickedala
Ja.... Vi får se hur det går!
Det är egentligen många småproblem, där allt kommer tillbaka till framåtbjudningen och att hon inte är framme för skänkeln. Jag har lagt ner ganska mycket tid på att vela fram och tillbaka vad det gäller hennes energi: att den inte skulle räcka till och hur jag skulle kunna matcha en bättre foderstat. MEN, jag blir ständigt påmind om att hon har massor av energi - jag kommer bara inte åt den på rätt sätt.
När vi ska arbeta känns det lite motigt och vi når aldrig en riktigt bra balans...
Antingen går hon inte tillräckligt mycket framåt vilket leder till balansproblem, eller så går det för fort och gången blir för stor och hon får liksom inte plats på ridbanan/ridhuset.
Snabbt blir hon i alla fall 'matt' och jag får rida som ett djur, vilket blir ansträngt och känns inte helt bra. Innan har jag hela tiden trott att hon helt enkelt är en bäbis som blivit mentalt trött av träningen, men sen kan hon fjanta runt hur länge som helst eller busa som en tok i hagen efteråt...? Energin finns alltså där, men den är inte riktigt tillämpningsbar vid ridning/träning, känns det som.
Känslan jag får som ryttare är att hon vill,
men att hon känner sig begränsad.
Tankarna som snurrar runt i huvudet på mig:
* Är det här något som kommer med tiden, med rutin/erfarenhet och så fort hon vuxit i sin kropp bättre? Ska jag sluta försöka pusha henne att jobba på banan och hålla mig till uteritter och åkrar så mycket som möjligt? Innan hon kom till mig var hon ju bara riden ute i naturen, så det här med ridbanor och ridhus är ju fortfarande ganska nytt för henne - kan det ha med saken att göra? Att hon liksom inte riktigt förstår meningen med dom? Skulle det kunna hjälpa att åka till en massa olika ridbanor och ridhus, så att det blir mer spännande, eller får jag bara falsk framåtbjudning i form av spänhet då?
* Är det här bara en 'tröskel' vi behöver komma över? Har vi fastnat lite på ett ställe och det gäller att vara mer istadig än hon? Nellisan är ju ett riktigt sto, så det tjänar ingenting till att bråka med henne eller ställa orimliga krav, men man kanske måsta vara slug och uthållig...? Bara fortsätta tills poletten en dag faller ner?
* Tränare. Vi behöver tränarhjälp med det här. Någon som kan vara mer objektiv än vad jag kan. Därför fick jag världens rush och anmälde mig och Nelly till ett par träningstillfällen hos olika tränare för att kunna få tips från flera håll:
11 februari - Dressyrträning för Tina på Susedalen
27 eller 28 februari - Dressyrträning för Danne på Tiarp
1 mars - Tömkörning för KG på Mickedala
2 mars - Markarbete för KG på Mickedala
Ja.... Vi får se hur det går!
One of those days.
Ooooh, idag är det en sådan dag.
En sådan dag när ja händelsevis snubblar in på en sida från Irland, och ser bilder från Irland och det snörper åt om hjärtat på mig. Jag går in på yardandgroom ungefär en gång i veckan "bara för att ha koll", och varje gång det kommit in något som skulle kunna vara intressant så slår hjärtat så hårt att man kan se det genom tröjan på mig..!
Inte hjälper det direkt heller när det är totalt skitväder här med snö, kyla och isgator medan det i annonserna bara är gröna vidder, fina uteboxar, fantastiska terränghinder och lyckliga hästar..!
Det är ju så det ska vara!
Jag om någon vet att det inte alltid är så, men det faktum att det är så ibland och att jag redan fått smakprov har gjort att jag hör halleluja-kören i öronen varje gång jag ser något dylikt.
Jag har för första gången någonsin en slags plan, i alla fall en hanterbar vision om min framtid. Jag har två möjliga vägar, två vitt skilda scenarier där om allt går väl båda kan göra mig glad och lycklig. Det är två mer alternativ än de flesta, så på så sätt känner jag mig lyckligt lottad som kommit fram till dom =)
Ingenting är moget för en offentlig presentaton bloggen än, haha - inte ens min familj vet helt om vilka planer jag smider. Men jag tänker och funderar och finslipar varje dag...
Nästa steg borde verkligen vara att snacka med en studievägledare, det måste jag boka!
En sådan dag när ja händelsevis snubblar in på en sida från Irland, och ser bilder från Irland och det snörper åt om hjärtat på mig. Jag går in på yardandgroom ungefär en gång i veckan "bara för att ha koll", och varje gång det kommit in något som skulle kunna vara intressant så slår hjärtat så hårt att man kan se det genom tröjan på mig..!
Inte hjälper det direkt heller när det är totalt skitväder här med snö, kyla och isgator medan det i annonserna bara är gröna vidder, fina uteboxar, fantastiska terränghinder och lyckliga hästar..!
Det är ju så det ska vara!
Jag om någon vet att det inte alltid är så, men det faktum att det är så ibland och att jag redan fått smakprov har gjort att jag hör halleluja-kören i öronen varje gång jag ser något dylikt.
Jag har för första gången någonsin en slags plan, i alla fall en hanterbar vision om min framtid. Jag har två möjliga vägar, två vitt skilda scenarier där om allt går väl båda kan göra mig glad och lycklig. Det är två mer alternativ än de flesta, så på så sätt känner jag mig lyckligt lottad som kommit fram till dom =)
Ingenting är moget för en offentlig presentaton bloggen än, haha - inte ens min familj vet helt om vilka planer jag smider. Men jag tänker och funderar och finslipar varje dag...
Nästa steg borde verkligen vara att snacka med en studievägledare, det måste jag boka!
Det här med T R Ä N S
Jag har kommit på att jag verkligen aldrig brytt mig om vilken modell eller märke på träns jag använder, eller ens färg för den delen. Mitt favoritträns till min förra häst var det kända ÖB-tränset (som jag förövrigt köpte för fullpris -249:- haha- innan alla blev maniska när de reades ut för en handfull mynt). Det andra tränset jag har är ett Pullarträns från Hööks... Som jag köpte på rea, haha! Och det träns jag använder till Nelly förutom detta pullarträns är ett hopplock med remontnosgrimma som jag köpte för 50 spänn någonstans. Det enda faktiskt fina jag har i tränsväg är ett swarovskipannband med stora stenar, som jag köpte hyffsat billigt på Scandinavium för tre år sedan.
Haha, jag kan inte låta bli att skratta!
Dels eftersom min familj tycker att jag är en sådan märkesfreak, och
Dels för att allt blivit så märkeshysteriskt de senaste åren att det känns som om alla köper sig en i alla fall ett fint, dyrt kvalitetsträns - alla utom jag. Jag vet inte ens vilka träns som är moderna just nu, mer än att det fortfarande är rätt hett med lack. Men märken har jag ingen koll på alls, Dyón är ju en klassiker, men sen då? X)
Jag finner det också lite roande att jag som älskar fina, dyra, exklusiva saker, har totalt missat att det på tränsavdelningen..! Jag har aldrig ens suktat efter ett fint träns!
Det är verkligen inget fel med det här egentligen, det var bara en extremt ytlig insikt jag fick och som fascinerar mig lite, får mig att känna mig objektiv i några sekunder...!
De här tankarna kommer utav att jag vill ha ett snyggt Aachenträns till Nelly, eftersom jag vill varva remonten med det, eftersom jag vill ha ett fantastiskt snyggt träns när vi tävlar i både dressyr och hoppning, eftersom vi inte behöver bara en snygg utan framförallt en bekväm nosgrimma då Nelly inte trivs alls med ÖB-tränset och eftersom jag nu vid 21års ålder har förstått tjusningen med fiiina träns!
Har hittat ett på Horsefarm som jag tror Nelly hade varit så himla fin i!!
Det är ju till Horsefarm jag tänker åka o prova ut en dressyrsadel, så om sadeln håller sig under en maxgräns jag satt så ska jag köpa tränset också! Jag vet inte vad det kostar, och jag var ganska säker på att det var ett från Shockemöhle, men jag kan inte hitta det på nätet någonstans...?
Det är en ovanligt ljus brun färg, med fodrad nosgrimma + pannband i nästan beige färg, samt sömmar i samma beiga färg och stora swarovskikristaller på bannbandet. Nosgrimman är ganska smal för att vara fodrad. Fantastiskt fint, helt enkelt.
And I want it. I want it bad!
Men, det finns ju att risk att det är borta när jag har möjlighet (läs: tillräckligt med pengar) att köpa det, och då har jag hittat tre andra träns hos Schockemöhle som jag gillar (även om de inte ens är i närheten av det ljuuusa). Har kommit fram till att jag inte vill ha så mycket krimskrams - ett fint pannband, that's it. I övrigt ska det vara stilrent, inga mönstersöm, inget lack, inget sådant. Och det viktigaste av allt är kvalitén på lädret, det ska vara en investering - ett träns jag kan ha för alltiiiiid!
Schockemöhle Miami
Schockemöhle Stockholm S
Schockemöhle London P
Världens längst inlägg om något kanske helt ointressant, men nu vet ni lite hur jag tänker, haha!
Haha, jag kan inte låta bli att skratta!
Dels eftersom min familj tycker att jag är en sådan märkesfreak, och
Dels för att allt blivit så märkeshysteriskt de senaste åren att det känns som om alla köper sig en i alla fall ett fint, dyrt kvalitetsträns - alla utom jag. Jag vet inte ens vilka träns som är moderna just nu, mer än att det fortfarande är rätt hett med lack. Men märken har jag ingen koll på alls, Dyón är ju en klassiker, men sen då? X)
Jag finner det också lite roande att jag som älskar fina, dyra, exklusiva saker, har totalt missat att det på tränsavdelningen..! Jag har aldrig ens suktat efter ett fint träns!
Det är verkligen inget fel med det här egentligen, det var bara en extremt ytlig insikt jag fick och som fascinerar mig lite, får mig att känna mig objektiv i några sekunder...!
De här tankarna kommer utav att jag vill ha ett snyggt Aachenträns till Nelly, eftersom jag vill varva remonten med det, eftersom jag vill ha ett fantastiskt snyggt träns när vi tävlar i både dressyr och hoppning, eftersom vi inte behöver bara en snygg utan framförallt en bekväm nosgrimma då Nelly inte trivs alls med ÖB-tränset och eftersom jag nu vid 21års ålder har förstått tjusningen med fiiina träns!
Har hittat ett på Horsefarm som jag tror Nelly hade varit så himla fin i!!
Det är ju till Horsefarm jag tänker åka o prova ut en dressyrsadel, så om sadeln håller sig under en maxgräns jag satt så ska jag köpa tränset också! Jag vet inte vad det kostar, och jag var ganska säker på att det var ett från Shockemöhle, men jag kan inte hitta det på nätet någonstans...?
Det är en ovanligt ljus brun färg, med fodrad nosgrimma + pannband i nästan beige färg, samt sömmar i samma beiga färg och stora swarovskikristaller på bannbandet. Nosgrimman är ganska smal för att vara fodrad. Fantastiskt fint, helt enkelt.
And I want it. I want it bad!
Men, det finns ju att risk att det är borta när jag har möjlighet (läs: tillräckligt med pengar) att köpa det, och då har jag hittat tre andra träns hos Schockemöhle som jag gillar (även om de inte ens är i närheten av det ljuuusa). Har kommit fram till att jag inte vill ha så mycket krimskrams - ett fint pannband, that's it. I övrigt ska det vara stilrent, inga mönstersöm, inget lack, inget sådant. Och det viktigaste av allt är kvalitén på lädret, det ska vara en investering - ett träns jag kan ha för alltiiiiid!
Schockemöhle Miami
Schockemöhle Stockholm S
Schockemöhle London P
Världens längst inlägg om något kanske helt ointressant, men nu vet ni lite hur jag tänker, haha!
Smart syster!
Min sis har gjort ett supersnyggt kollage med superbra argument, och ett superinlägg på sin superblogg! Nu när sport-frågan i ridsport är hetare än någonsin är det bra att ha lite fakta att vifta med;
~ LÄNK TILL SUPERINLÄGGET ~
~ LÄNK TILL SUPERINLÄGGET ~
Tankar kring bakbensteknik.
Jag har tänkt. På det här med bakbensteknik.
Och jag kommer behöva hjälp av några andra bloggar/inlägg för att få fram precis vad det är jag menar, så jag hoppas i förväg att det är okey!
Förr, och fortfarande när jag gick på gymnasiet fick man lära sig att hästar som snärtar med svansen har bra teknik eftersom språngets energi fortlöper genom hela hästens rygg, ända ut i svansspetsen där det blir en snärt! Helst sa man att man skulle känna svanstopparna i nacken - då hade man en häst som hoppade väl.
Ett bra exempel på en sådan häst är Sara Ussings nya grållevalack.
Men på senare år har man börjat se fördelarna med hästar som vecklar ut sina bakben väl över hinder, och nu anser många att det vara den ultimata bakbenstekniken. När jag såg Nelly skutta igår kom jag att tänka på just det att hon inte kniper med sina bakben ens på så små hinder, och hennes bakben utvecklas då bättre och bättre ju högre hindren blir (precis som det bör vara). Denna tanke ledde till en annan som jag undersökt nu på morgonen:
Det verkar som om hästar som vecklar ut sina bakben väl över hinder och har den sortens bakbensteknik, de hästarna snärter inte med svansen.
Nelly har jag aldrig sett snärta med svansen, och även om jag inte har på bild när hon vecklar ut bakbenen speciellt väl så har jag i alla fall en från ett lite högre språng som visar vad jag menar:
Jag har två andra exempel på hästar med fint utvecklade bakben,
som inte henne snärtar med svansen:
Amanda Gullströms Kulan
Johanna Grant visar en 3-åring i ett inlägg
Det jag nu då kommit fram till, och diskuterat med min mamma, är om det skulle kunna vara som så att på liknande sätt som "Snärtarnas" energi fortsätter ut i svansen, så fortsätter "utvecklarnas" energi ut i bakbenen..? Jag skulle kunna tänka mig att det är så.
I alla fall, båda teknikerna har visat sig effektiva, och även om jag fortfarande har lite svårt att sitta Nellys språng när hon slänger upp sina bakben riktigt högt, så föredrar jag den tekniken.
♦ ◊ ♦
Har ni några synpunkter på det här?
Egna erfarenheter?
♦ ◊ ♦
Och jag kommer behöva hjälp av några andra bloggar/inlägg för att få fram precis vad det är jag menar, så jag hoppas i förväg att det är okey!
Förr, och fortfarande när jag gick på gymnasiet fick man lära sig att hästar som snärtar med svansen har bra teknik eftersom språngets energi fortlöper genom hela hästens rygg, ända ut i svansspetsen där det blir en snärt! Helst sa man att man skulle känna svanstopparna i nacken - då hade man en häst som hoppade väl.
Ett bra exempel på en sådan häst är Sara Ussings nya grållevalack.
Men på senare år har man börjat se fördelarna med hästar som vecklar ut sina bakben väl över hinder, och nu anser många att det vara den ultimata bakbenstekniken. När jag såg Nelly skutta igår kom jag att tänka på just det att hon inte kniper med sina bakben ens på så små hinder, och hennes bakben utvecklas då bättre och bättre ju högre hindren blir (precis som det bör vara). Denna tanke ledde till en annan som jag undersökt nu på morgonen:
Det verkar som om hästar som vecklar ut sina bakben väl över hinder och har den sortens bakbensteknik, de hästarna snärter inte med svansen.
Nelly har jag aldrig sett snärta med svansen, och även om jag inte har på bild när hon vecklar ut bakbenen speciellt väl så har jag i alla fall en från ett lite högre språng som visar vad jag menar:
Jag har två andra exempel på hästar med fint utvecklade bakben,
som inte henne snärtar med svansen:
Amanda Gullströms Kulan
Johanna Grant visar en 3-åring i ett inlägg
Det jag nu då kommit fram till, och diskuterat med min mamma, är om det skulle kunna vara som så att på liknande sätt som "Snärtarnas" energi fortsätter ut i svansen, så fortsätter "utvecklarnas" energi ut i bakbenen..? Jag skulle kunna tänka mig att det är så.
I alla fall, båda teknikerna har visat sig effektiva, och även om jag fortfarande har lite svårt att sitta Nellys språng när hon slänger upp sina bakben riktigt högt, så föredrar jag den tekniken.
♦ ◊ ♦
Har ni några synpunkter på det här?
Egna erfarenheter?
♦ ◊ ♦
