Idag tog jag en liten paus mellan skolarbetet och stallet och åkte till en annan anläggning där en viss person fanns just idag. Världens bästa tränare! Det första han sa när han såg mig var "Jag har saknat dig!", åååh! Bästa bästa Danne!
♥
Jag fick ge världens redogörelse för varför jag inte var med på träningen denna gången (han kommer tyvärr bara var 3:e månad!), och tillslut godkändes det att:
* Jag bokade in KG-träningen långt innan
* Jag har obligatorisk närvaro på skolan + mycket att göra hemifrån
* Jag har hand om tre hästar just nu
* Nelly är inte igång tillräckligt för en timme med Danne

Jag fick dock lova att rida dubbla pass när han kommer i Maj istället, haha!
Jag lyckades tajma in en micro-paus mellan två ekipage och fick bolla lite idéer med honom, och det var så himla skönt att få bekräftat att jag tänkt rätt! Vi var överrens om varför Nelly betett sig som hon gjort och att mitt tillvägagångssätt är det bästa just nu. Han försökt flera gånger övertala mig att åka hem och hämta henne, haha! Få tränare bryr sig så mycket som min Danne, hans hjälp är guld värd för mig!
Han kan verkligen vara så sträng och jobbig ibland (jag var rädd för honom när jag var liten, haha) och samtidigt kan jag ringa till hon om gråta i telefonen när ett ridpass inte gått bra och så hjälper han mig igenom det! Så himla fantastiskt bra eftersom jag bara kan rida för honom några gånger om året (han är chefstränare på hovstallet och kan sällan komma ner hit).

Massa energi och glatt humör fick vi av det!

Nellisan på förra Danne-träningen!

Girl you got my heartbeat runnin' away..!

Foto: Lisa Härdne

Ååååh, bereden väg för herran! Halleluja och Hosianna!
elly var helt gudomlig idag och jag fick massor av hopp om framtiden och bubbel i magen! Ni vet en sådan känsla då man bara flinar med hela ansiktet och det känns som om det spirar om en?
Vi red markarbete på fältet, och jag vet inte om det var för att vi var så uppkopplade på varandra, eller om tiden helt enkelt var inne, eller om det gjort så mycket skillnad att Nelly fått en ny hag-kompis - eller alltihopa. Hon var i alla fall helt felfri, jag skulle inte vilja ändra på något!
Hon orkade inte så mycket, men jag tar kvalité framför kvantitet ALLA DAGAR. Traven var så rytmisk och jag kunde faktiskt inverka och sätta mer tryck i den utan tat hon sprang iväg. Den 2-3dm djupa snön gjorde sitt för aktiviteten genom hennes kropp också. Sidvertsrörelserna var så bra, och galopparbetet fick mig nästan at börja gråta av lycka! Hon fattade så fint och balanserat och BYTTE INTE EN ENDA GÅNG! Hon gick kanske lite djup i formen, men det gör ingeting alls.. Det bidrog snarare bara till kraften och hon frustade och jobbade så himla fint! Provade på förvänd galopp också och jag kunde verkligne rida henne mellan skänkel och hand för första gången någonsin helt på riktigt! Förvänd galopp på böjt spår = inga problem idag!
Wow... Hon är bara BÄST!
Som sagt orkade hon ju inte så mycket, men det var ett par ljuvliga minuter som jag kommer leva på länge ♥
Som jag sa till stallägarinnan: Allt dumt hon någonsin gjort är nu bortblåst!

Älskade Nelly!

I just feel like taking this in English...
A few days ago I heard a man quote Joseph Campbell, who was a professor in mythology in New York for most of the 1900. It felt like he spoke straight into my heart:

“You must give up the life you planned in order to have the life that is waiting for you.”
Joseph Campbell

It's exactly what my past year has been about, what my life is still about. To live and let die, to accept that the road you thought you'd walk and the person you though you'd walk with, just isn't there anymore.
I've been standing at the crossroads since, waiting for someone to come along and push me in the right direction. But no one comes, I have to make this decision on my own.

♦

Then I looked up this Mr Campbell, and he was even more wise than I thought:

"Follow your bliss and doors will open for you that you never knew existed."
Joseph Campbell

Tack för de 14 år du fanns i mitt liv Nisseman ♥

JAAAAA PEOPLE!

PÅ FREDAG, TIDIGT, TIDIGT ÅKER JAG TILLBAKA!!!

Bara för att hälsa på över helgen, men ändå! Det ska bli så himla mysigt o skönt o underbar ♥
Tänk att träffa alla människor igen... Men kanske framför allt Rupert!



Hittade en youtube-film med superfina Irlands-bilder. Musiken i bakgrunden är värdelös, men bilderna är verkligen vackra!

and misty evenings också för den delen...






Idag hade jag morgonfodring och utsläpp av hästarna.
Nelly, som helst bara vill ut på morgonen och därför bara får en liten tuss hö, var såklart färdig först och ville UT. Tanken slog mig att jag kanske skulle prova på att ta tillvara på det faktum att hon är morgonpigg och slängde mig därför upp barbacka i pyjamasbyxor för en liten uteritt. Skritt hade jag väl tänkt mig eftersom Nellisan är så kinkig och oberäknelig just nu - men det var inte hennes plan.

Det var inte riktigt lika tjock dimma när vi kom till fältet som bonden jobbat med hela veckan, fältet såg mer snötäckt ut med en miljard stora rundbalar som stack upp här och var. Nelly blev riktigt taggad av att komma ut på fältet så vi började trava. Nelly blev mer och mer uppspelt och tillslut travade hon så stort och spänt att jag knapt kunde sitta kvar, haha. DÅ upptäcker jag att vi är omringade av bambi och hans crew. Det var säkert 20 rådjur, det närmaste kanske 20m ifrån oss. Jag hann tacka gud för att det inte var älgar, sen började de röra på sig. Nelly blev inte alls rädd, men oj så lycklig! Sen var det bara att hålla i sig. JESUS va vi galopperade, haha! Det gick fort men i uppförsbacke ändå för Nelly liksom vispade graciöst med frambenen i varje galoppsprång (kanske pga att dimman/disen var så tjock och hög?) och rådjuren for omkring oss som pingisbollar med sina vita rumpor. Det var så kul att jag inte hade en tanke på att vara rädd eller få panik X)
Efter en bra bit, kanske en knapp kilometer, var alla rådjur borta - de hade antagligen skuttat in i skogen, och jag kunde börja försöka fånga upp Nelly. Det gick inte att korta språnglängden även om jag fick takten lite lugnare och lyckades få henne på tygeln - jäklar vilken powergalopp! Kändes som om jag hade kunnat styra på rundbalarna med en sådan galopp! Tjohooo!!!

Sen så skrittade vi hem igen och utt i hagen...
Mysig och helt crazy energiladdande morgon i stallet!

Har suttit och planerat och analyserat som en tok hela morgonen. Kollat igenom i princip varenda hoppfilm jag har på datorn och skrivit ner punkter att förbättra osv.
Jag snubblade i alla fall över en filmsnutt jag glömt att jag hade. Det är på hästen jag provred innan Nelly. Hästen jag totalt kärade ner mig i och kämpade för. Säljarna var skumma och Chefens varningslampor blinkade hysteriskt. Chefen tyckte att det var en fantastisk hopphäst, men då han inte litade på säljarna försökte han hitta massa fel och jag var så himla arg på honom minns jag... ;)
Efter 8 timmars velande efter provridningen bestömde jag mig för att göra historiens mest omfattande veterinärbesiktning och köra på magkänslan, då jag verkligen gillade den här hästen. Allt var bokat och klart, men morgonen innan besiktningen ringde säljarna upp och sa att de sålt hästen till USA, då det skulle gå snabbare än via min besiktning, plus att köparna gett dom ett bud över mitt. Jag fick aldrig ens chansen att driva det vidare. Han hämtades av de nya ägarna samtidigt som jag fick telefonsamtelet...

SILVER hette han, en 7 årig valack med 'gammeldags' irländsk stam och mycket blod. Aldrig tävlat mer än några jakter, men när ägaren red honom innan mig skuttade han lätt över 1.50. Fantastiska lilla häst, hoppas de tar hand om dig, var du nu än är!
Visst, på ett sätt kommer jag alltid vara tacksam, hade jag köpt honom hade jag inte åkt och kollat på Nelly. Och kanske kommer framtiden visa att Nelly är den rätta för mig på alla sätt och vis.
Men, Silver kommer alltid vara the one that got away...

Foto: Lisa Härdne

... att hästintresset tar upp så mycket av min tid.
... att mocka, även om jag vet att det kommer vara minst lika grisigt i morgon igen.
... att vara den som älskar mest.
... att det är en larvigt dyr passion och livsstil.
... att jag har muskler som en fotbollsspelare. Inte jättemycket i alla fall.
... att ramla av lite då och då.
... att cykla till stallet i snöstorm.

Och jag har absolut ingenting emot att cykla hem med kvällssolen i ögonen och smak av lusern på läpparna från den gröna, geggiga god-natt-pussen från min ljuvliga alldeles egna häst!

Ni som känner mig väl vet varför.

Igår var det den 20 juli, 365 dagar sedan Kenny dog.
Jag saknar henne fortfarande varje dag, och igår var det extra tufft.
Min fina fina Kenny...

Det finns tillfällen då jag fortfarande inte kan förstå hur jag kan gå vidare.
Hur jag kan leva uta dig.
Men det är bara att ta ett djupt andetag och låta varje dag bli ett myrsteg. Jag kommer aldrig acceptera det, men det är något jag kommer behöva lära mig att leva med.

Igårkväll stod Nelly i det stora fältet närmast grinden när jag kom. Hon stod ensam ungefär hundra meter bort från de andra hästarna. När jag kom och ropade på henne så gnäggade hon och kom lunkandes genom gräset för att möta mig. Min fina, fina häst ♥

Vi stod och myste och kliade och klappade länge, och det var så himla mysig...
Då kändes det verkligen att jag är hennes människa nu, hon vet det och hon tycker att jag är rätt ok ändå. Jag hade ju egentligen bestämt mig för att inte bli förälskad i lilla Nelly, då hade det blivit för jobbigt om jag skulle bestämma mig för att sälja henne i framtiden - men med en sådan här gullunge är det ju omöjligt att inte bli kär!

Älskade Nelly - du är bäst!

Kat på Irland postade just detta på sin FB:


De skulle ringa mig när de skulle hämta henne, men det gjorde de inte - hon är alltså påväg!!!
Jag ska försöka ringa dem i morgon för att höra när hon kommer och hur och var!

Åh min lilla prinsessa!
Vad jag längtar efter dig!!!

I måndags, den 7 mars, var det fem år sedan Kenny blev min.
Vi brukade alltid fira denna dagen som hennes födelsedag,
och hon skulle ha blivit 12 år.

Det har nu gått 232 dagar sedan vi sa farväl, och jag saknar henne fortfarande varje dag. Jag minns fortfarande hur det kändes att sitta på henne och krama henne, och hur hon doftade. Den senaste tiden har jag kunnat vara glad och tacksam över tiden vi fick ihop, de flesta dagarna går riktigt bra...

Denna årets viktigaste dag förtjänar ett eget inlägg,
men är två dagar försenat eftersom det helt enkelt fortfarande är jobbigt att titta på bilder och skriva lagom mycket utan att hjärtat börjar blöda igen.

En del tycker att jag torterar mig själv när jag lyssnar på musiken vi brukade rida till och tittar på alla tusentals bilder, men jag känner så himla mycket kärlek när jag gör det, att det är värt att det gör ont.

I’ll be seeing you;
In all the old, familiar places;
That this heart of mine embraces;
All day through.


I’ll be seeing you;
In every lovely, summer’s day;
And everything that’s bright and gay;
I’ll always think of you that way;
I’ll find you in the morning sun;
And when the night is new;
I’ll be looking at the moon;
But I’ll be seeing you.

Nu när jag funderat så mycket på mina mål som ryttare så har jag inte kunnat undgå att gå tillbaka lite i tiden också...
Det har varit så oändlingt många ögonblick och tillfällen som format mig till den ryttare och människa jag är idag, men jag har faktiskt lyckats plockat ut 4 där jag verkligen känt hur jag växt som ryttare efteråt. 2 hopp- och 2 dressyrtillfällen som fått mitt hjärta att slå lite extra för hästar, ridsport och min framtid inom ridsporten.

D R E S S Y R  I
Det första dressyrtillfället var när jag var 14 år och även om jag red i 'hoppgruppen' på ridskolan så följde jag nästan dagligen med min syster till hennes häst som stod i ett stall med bara massa Westernryttare. Jag tyckte att det var hur häftigt som helst! I det stallet fanns det en vit arab som hette Shangall och som vunnit SM i Dressyr (för kanske 10-12 år sedan nu), efter det ville ägaren ha nya utmaningar och började alltså rida Western istället. Kan ju tillägga att de vunnit SM i flertalet westerngrenar nu också... Hur som helst så fick jag lov att rida på Shangall ett par gånger i veckan, och jag älskade det! Oftast red jag honom barbacka, och vi brukade hoppa lite eller bara strosa runt i skogen! Jag red egentligen inte så jättebra som 14-åring, men Shangall tog så fantastiskt bra hand om mig! Han var så snäll och så duktig att han lärde mig hur mycket som helst under tiden jag red honom.
Detta specifika tillfälle var när jag fick veta att Shangall var väldigt duktig på galoppombyten, och en vinterdag i paddocken bestämde jag mig för att prova. Jag behöde aldrig lägga om skänklarna ens..! Vinklade jag fram högeraxeln bytte han till höger galopp och vinklade jag fram vänsteraxeln bytte han till vänster. Andra gången jag någonsin bad honom om byten gjorde vi byten om vartannat längs hela långsidan utan förändrad takt eller tempo. En riktig sagohäst var han, och jag fick en så fantastisk känsla på honom att det verkligen hjälpt mig i min utveckling ända sedan dess!

En bild från google på Shangall och hans nya ryttare, som det går riktigt bra för!


D R E S S Y R  II
Sista ridpasset innan våra betyg skulle sättas i ridkursen på mitt gymnasium skulle vi rida självständigt med kandar på valfri häst. Lärarna suckade verkligen när jag sa att jag ville rida Aktör, och de undrade om det verkligen skulle vara nödvändigt. Aktör är ett stort tungt halvblod e. Cortez på över 180cm i mankhöjd. Han är stark och nervös och ganska jobbig att rida, faktiskt. Han hoppar som en gud, men det går bara upp till 1.10 eftersom han är livrädd för hindrena och det är få som kan rida honom till ordentliggt arbete i dressyren. Jag had aldrig ridit aktör förut, men ville liksom visa vad jag gick för den där sista chansen! 10 min senare ångrade jag mig bittert, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han var så stel och spänd och lat på samma gång! Jag red för kung och fosterland i full 'dressyrmundering', hoppryttare som jag är, och gav mig själva fan på att det skulle gå. Efter en timmes bönande och försök till att hitta balansen mellan att ge honom hjälp och stöd och lugna och ändå sätta lite press på, så sa det bara klick. Jag kunde släppa båda tyglarna och bara fortsätta rida lätt i slow-motion och han jobbade på som en maskin! En SYMASKIN! En tränare sa att det såg ut som om han skulle sparka sig i magen med bakbenen för att han klev på så stort och högt. En så himla häftig känsla att rida en så stor powerhäst som till början var så svår, helt utan ansträngning från min sida. VIlken wow-känsla alltså..!

Stora fina acke-backe-bus!


H O P P N I N G  I
En kväll i oktober förra året bestämde jag mig för att hoppa lite med Kenny i ridhuset. Det var ingen anna i stallet. Allt var tyst och mörkt och jag kunde koncentrera mig så himla bra på bara mig själv och Kenny. Vi hoppade en kort bana med perfekta distanser för att få en bra rytm och känsla. Första bara lite smått, sedan upp på 1.20 eftersom det var vad vi skulle börja tävla efter vinteruppehåller (vilket vi också gjorde). Hon hoppade bättre än någonsin och vi hade en så himla fin känsla. Kom perfekt på hindrena varje gång och tog jämna fina språng. Tillslut fick jag ett nyck och höjde upp banans sista oxer till 1.40. Det var så vansinnigt högt, jag hade aldrig hoppat den höjden tidigare. Jag blundade i språnget, men kände mig ändå så himla trygg på hennes rygg. Hon verkligen flög över och jag ville bara skrika av upphetsning! Åh vad jag älskade henne då, extra mycket!
Även denna känsla är något jag tagit vara på, sparat och känner ibland efter för att få motivation och viljan att kämpa vidare..!

Riggade kameran och tog ett kort på hindret efteråt, haha!


H O P P N I N G II
Mitt andra hopp-moment är helt enkelt alla gånger jag sett kenny löshoppa! Hon hade alltid så himla roligt, och hon var så himla bra på det att det alltid var publik på läktaren som hejjade på! Jag har ingen film på när hon hoppar riktigt högt, som hlgst hoppade hon 1.70, men här är sista hindret 1.40 iaf: