Man får fram helt sjuka förklaringar om man googlar på den här frasen, haha!
Men det är i alla fall ett riktigt gammalt brittiskt uttryck för "Aldrig i livet!"
Jag tycker att det är lite kul eftersom jag ständigt får höra att de sakerna jag gör med och på min häst tycker folk är helt crazy och skulle aldrig göra "on my Nelly" ;)

Och där kommer vi till syftet med det här inlägget:

♦ CRAZYNESS ♦

Jag har alltid varit en ganska stillsam person som till och med varit för ordentlig för mitt eget bästa. Jag har haft mina nyckfulla impulser (då alltid till publikens jubel), men de har varit mer eller mindre unika.
Sedan en tid tillbaka har detta ändrats helt.
Jag skulle absolut inte gå så långt som att kalla mig adenalinjunike, men jag hr utvecklat en viss förkärlek till att testa saker. Anta utmaningar, tänja på gränser, utmana ödet. Och när jag lyckas... Ja, jag mår nog aldriog så bra som när jag lyckas eller när det går bra. Så det blir liksom SÅ värt chansningen?
Det är med största sannolikhet därför jag fallit så pladask för Fälttävlan, och som tur var har jag tillräckligt med självbevarelsedrift kvar att jag inte skulle ta några dumdristiga chanser ute på en terrängbana. Men allt det här andra jag gör, som andra tycker är helt galet, det kommer jag fortsätta med så länge det får mig att må bra!

I grund och botten skulle jag nog säga att det hela är mer naivt än något annat.
Det jag gör med Nelly, står på henne, galopperar barbacka med eller utan repgrimma, hoppar stockar i skogen och filmar samtidigt - ja, allt det där folk tycker är galet, det gör jag av den enkla anledningen att när vi gjort det, när vi klarat det, så känner jag att vi är starkare än någonsin och står varandra som allra närmast.



Det är klart att det kan bli farligt ibland, och att jag har en jäkla tur ibland!
Bara för någon vecka sedan åkte jag ju av Nelly för att jag utmanat ödet genom att rida ut barbacka i repgrimma fast jag visste att hon var pigg. Jag tänkte som jag så ofta gör "Om hon ska kunna lita på att jag tar hand om henne, så måste jag först visa att jag litar på att hon tar hand om mig", det gick ju bra ända tills motorcyklarna kom...
Jag KAN ju faktiskt inte tro och kräva att Nelly, som dessutom är en yster unghäst, ska förstå allt jag gör eller ta sig an ansvaret jag lägger på henne. Men någonstans fortsätter jag att testa... Ibland överträffar hon sig ju faktiskt och gör de mest otroliga saker utan att hon egentligen måste. Och ibland, som förra veckan, gör hon det inte och då åker jag av ibland ;)

Man hör sångtexterna:
"It takes a fool to remain sane.."
"We're never gonna survive unless we get a little crazy..."

Vad tror ni om det här?
Tycker ni också att jag mest bara är knäpp, haha?
Eller tror ni att lite galenskap förgyller tillvaron?
Gör ni också lite knäppa saker ibland?
Eller tycker ni att ridsporten och själva ridandet av en häst är utmaning nog (vilket det ju faktiskt många gånger är) och ni känner inte för att utmana ödet med tokigheter?