Confessions
Jag har en hel drös med bekännelser som jag grubblat över de senaste dagarna.
Jag tror det är dags att ta tag i det. Att börja bekänna, alltså.
So, here we go:
BEKÄNNELSE NUMERO UNO
Min egen träning är under all kritik just nu. Jag är fortfarande noga med vad jag äter, rider mer än innan och gör mitt stalljobb varje dag. Men sen då? Jo visst, jag cyklar till stallet om det är fint väder, haha, och jag går ju med Nelly några dagar i veckan. Men jag minns knappt senast jag var ute och sprang, det var flera veckor sen.
Jag vet dock vad det här beror på; jag har gjort det som man verkligen inte får; jag har blivit nöjd. VE OCH FASA!
Det är sant, jag har hela tiden haft som mål med min träning att jag ska kunna se på min kropp i spegeln och känna att den duger. Jag har aldrig upplevt det tidigare, men så för någon vecka sedan stod jag där och försökte hitta de fel som jag faktiskt kan påverka/ändra på (alltså inte mina krokiga knän, det är bara att inse att de alltid kommer vara krokiga). Jag insåg att om jag ska försöka forma mina lår så att det inte är mellanrum hela vägen upp så kommer mina knän se ännu krokigare ut (ve och fasa igen!), mina magrutor är där de ska och är alldeles lagom framträdade så som de alltid varit, inga lovehandles, grymma ryggmuskler och ett shake-that-ass-ass. Vad mer kan jag egentligen begära?
DESSUTOM insåg jag att om alla skulle ha sådär perfekta kroppar, då hade man ju inte tyckt att de med perfekta kroppar hade perfekta kroppar så what's the point, really? Så från och med nu kommer jag omfamna det unika i den jag är, och hur min kropp ser ut. My body is my tempel, liksom!
Den ska alltså få BARA bra mat (är faktiskt jäkligt duktig på att äta bra mat, äter aldrig snabbmat eller halvfabrikat), en hälsosam livsstil och lite mer vardagsmotion/träning än medelsvensken. Men jag tänker inte gå omkring och ha ångest över att jag inte är ute och springer.
Amen.
BEKÄNNELSE NUMERO DOS
I am a hypocrite.
Jag läser idrottspsykologi, går på föreläsningar samt seminarium och har tom hållt i mina egna föreläsningar i ämnet, ändå gör jag själv tvärt om!
Jag har blivit så bortskämd med att Nelly aldrig stannar eller river vare sig hemma eller på tävling att när hon väl gör det så blir jag helt förbryllad. Jag har lagt ner så mycket tid på att fundera på vad som hände i Laholm, varför hon inte hjälpte mig när jag inte la henne perfekt och varför jag måste välja mellan bra teknik eller framåtbjudning då det inte verkar som om man kan få båda när det kommer till Nelly.
GET OVER IT, GOD DAMN IT!
Vi är ett ekipage i utveckling! Skit samma vad som står i resultatlistan, vi hade ett grymt bra flyt genom banan i Laholm - kanske det bästa vi någonsin haft och vi var 10 sekunder snabbare än den enda nollan i klassen! Är det NÅGONTING jag lärt mig och som jag verkligen vill lägga vikt på (framförallt när man är ett unghästekipage) så är det Prestation framför Resultat! Jag väljer ju såklart ALLTID en bra prestation med ett dåligt resultat framför en dålig prestation med ett bra resultat. Det är det som urskiljer de verkliga idrottsmännen/kvinnorna från mängden! (enligt mig)
Amen.
BEKÄNNELSE NUMERO TRES
Jag har varit lite orättvis mot Nelly på ett annat sätt också.
Jag kan liksom inte låta bli att jämföra oss med andra femåringsekipage, och då nästan bara sådana som sysslar med hoppning eftersom det är det de flesta jag känner gör. Och om det går riktigt bra för någon bler jag stressad eftersom Nelly inte gör samma sak och så vidare. Så himla lame av mig att reagera så! Blir svinsur på mig själv! För det första så vet jag ju att alla hästar är individer, och vidare så är alla ekipage individuella också! Jag är egentligen inte missunsam mot de andra, bara det att jag blir stressad av deras framgång...
Jag VET ju vad Nelly går för, och vad som finns inom henne. Jag vet också att hon är världens största häst och kommer därför behöva mer tid. DESSUTOM är det inte rättvist för någon att jag jämför mig med ekipage som siktar på en renodlad hoppkarriär, när vi ska satsa på fälttävlan. Det är ju självklart att de bör avancera inom sin gren snabbare än oss då... Slut på de dumheterna, mer love, peace and understanding!
Amen.
BEKÄNNELSE NUMERO CUATRO
Det här är väl kanske inte så mycket en bekännelse som ett beslut. Kanske är det någon slags bekännelse för mig själv ändå... Det handlar i alla fall om att jag ska sluta sätta mål som andra kan hindra mig och Nelly från att uppnå. Jag ska alltså inte sätta upp mål där andra än bara vi kan påverka om vi klarar det eller inte. Mitt dröm-mål, som motiverat mig jättemycket det senaste året är Unghäst VM 2013. Jag tror fortfarande, i djupet av mitt hjärta, att om det bara var upp till mig och Nelly så hade vi kunnat göra det. Men det finns så många andra faktorer som spelar in och påverkar, och det inser jag nu bara serverar för bekymmer och besvikelse. Radar man upp alla faktorer så ser man att det i sådana fall inte räcker med vilja och talang, det är orättvist som satan, men det är vad det är.
För mig är det ändå viktigt att ha ett dröm-mål, och det måste vara konkret! Det kan alltså inte vara till exempel att rida på 3*-nivå, det är för diffust. Det verkar fungera allra bäst om det är en specifik tävling, som exempelvis Unghäst VM, då, och inte allt för långt in i framtiden heller.
Ja, för tillfället är jag galet motiverad av att bara få börja med fälttävlan på riktigt i sommar. Men jag kommer behöva hitta ett nytt dröm-mål, som är svårt men realistiskt, och där det inte finns någon eller något som kan ta det ifrån oss.
Amen.
Jag tror det är dags att ta tag i det. Att börja bekänna, alltså.
So, here we go:
BEKÄNNELSE NUMERO UNO
Min egen träning är under all kritik just nu. Jag är fortfarande noga med vad jag äter, rider mer än innan och gör mitt stalljobb varje dag. Men sen då? Jo visst, jag cyklar till stallet om det är fint väder, haha, och jag går ju med Nelly några dagar i veckan. Men jag minns knappt senast jag var ute och sprang, det var flera veckor sen.
Jag vet dock vad det här beror på; jag har gjort det som man verkligen inte får; jag har blivit nöjd. VE OCH FASA!
Det är sant, jag har hela tiden haft som mål med min träning att jag ska kunna se på min kropp i spegeln och känna att den duger. Jag har aldrig upplevt det tidigare, men så för någon vecka sedan stod jag där och försökte hitta de fel som jag faktiskt kan påverka/ändra på (alltså inte mina krokiga knän, det är bara att inse att de alltid kommer vara krokiga). Jag insåg att om jag ska försöka forma mina lår så att det inte är mellanrum hela vägen upp så kommer mina knän se ännu krokigare ut (ve och fasa igen!), mina magrutor är där de ska och är alldeles lagom framträdade så som de alltid varit, inga lovehandles, grymma ryggmuskler och ett shake-that-ass-ass. Vad mer kan jag egentligen begära?
DESSUTOM insåg jag att om alla skulle ha sådär perfekta kroppar, då hade man ju inte tyckt att de med perfekta kroppar hade perfekta kroppar så what's the point, really? Så från och med nu kommer jag omfamna det unika i den jag är, och hur min kropp ser ut. My body is my tempel, liksom!
Den ska alltså få BARA bra mat (är faktiskt jäkligt duktig på att äta bra mat, äter aldrig snabbmat eller halvfabrikat), en hälsosam livsstil och lite mer vardagsmotion/träning än medelsvensken. Men jag tänker inte gå omkring och ha ångest över att jag inte är ute och springer.
Amen.
BEKÄNNELSE NUMERO DOS
I am a hypocrite.
Jag läser idrottspsykologi, går på föreläsningar samt seminarium och har tom hållt i mina egna föreläsningar i ämnet, ändå gör jag själv tvärt om!
Jag har blivit så bortskämd med att Nelly aldrig stannar eller river vare sig hemma eller på tävling att när hon väl gör det så blir jag helt förbryllad. Jag har lagt ner så mycket tid på att fundera på vad som hände i Laholm, varför hon inte hjälpte mig när jag inte la henne perfekt och varför jag måste välja mellan bra teknik eller framåtbjudning då det inte verkar som om man kan få båda när det kommer till Nelly.
GET OVER IT, GOD DAMN IT!
Vi är ett ekipage i utveckling! Skit samma vad som står i resultatlistan, vi hade ett grymt bra flyt genom banan i Laholm - kanske det bästa vi någonsin haft och vi var 10 sekunder snabbare än den enda nollan i klassen! Är det NÅGONTING jag lärt mig och som jag verkligen vill lägga vikt på (framförallt när man är ett unghästekipage) så är det Prestation framför Resultat! Jag väljer ju såklart ALLTID en bra prestation med ett dåligt resultat framför en dålig prestation med ett bra resultat. Det är det som urskiljer de verkliga idrottsmännen/kvinnorna från mängden! (enligt mig)
Amen.
BEKÄNNELSE NUMERO TRES
Jag har varit lite orättvis mot Nelly på ett annat sätt också.
Jag kan liksom inte låta bli att jämföra oss med andra femåringsekipage, och då nästan bara sådana som sysslar med hoppning eftersom det är det de flesta jag känner gör. Och om det går riktigt bra för någon bler jag stressad eftersom Nelly inte gör samma sak och så vidare. Så himla lame av mig att reagera så! Blir svinsur på mig själv! För det första så vet jag ju att alla hästar är individer, och vidare så är alla ekipage individuella också! Jag är egentligen inte missunsam mot de andra, bara det att jag blir stressad av deras framgång...
Jag VET ju vad Nelly går för, och vad som finns inom henne. Jag vet också att hon är världens största häst och kommer därför behöva mer tid. DESSUTOM är det inte rättvist för någon att jag jämför mig med ekipage som siktar på en renodlad hoppkarriär, när vi ska satsa på fälttävlan. Det är ju självklart att de bör avancera inom sin gren snabbare än oss då... Slut på de dumheterna, mer love, peace and understanding!
Amen.
BEKÄNNELSE NUMERO CUATRO
Det här är väl kanske inte så mycket en bekännelse som ett beslut. Kanske är det någon slags bekännelse för mig själv ändå... Det handlar i alla fall om att jag ska sluta sätta mål som andra kan hindra mig och Nelly från att uppnå. Jag ska alltså inte sätta upp mål där andra än bara vi kan påverka om vi klarar det eller inte. Mitt dröm-mål, som motiverat mig jättemycket det senaste året är Unghäst VM 2013. Jag tror fortfarande, i djupet av mitt hjärta, att om det bara var upp till mig och Nelly så hade vi kunnat göra det. Men det finns så många andra faktorer som spelar in och påverkar, och det inser jag nu bara serverar för bekymmer och besvikelse. Radar man upp alla faktorer så ser man att det i sådana fall inte räcker med vilja och talang, det är orättvist som satan, men det är vad det är.
För mig är det ändå viktigt att ha ett dröm-mål, och det måste vara konkret! Det kan alltså inte vara till exempel att rida på 3*-nivå, det är för diffust. Det verkar fungera allra bäst om det är en specifik tävling, som exempelvis Unghäst VM, då, och inte allt för långt in i framtiden heller.
Ja, för tillfället är jag galet motiverad av att bara få börja med fälttävlan på riktigt i sommar. Men jag kommer behöva hitta ett nytt dröm-mål, som är svårt men realistiskt, och där det inte finns någon eller något som kan ta det ifrån oss.
Amen.
Kommentarer
Malin & Keyson
Jesus, längtar efter den dagen jag kan kolla mig i spegeln och vara nöjd.. MEN är i allafall på god väg, de tar ju dock sin lilla tid att hitta motivation när man varit sjuk så länge :))
Trackback
