Jag har funderat nu igen, har ingen aning om ifall ni gillar att jag skriver sådana här funderar-inlägg eller inte, men jag tycker det är skönt att skriva av mig ibland - så ni får stå ut..!

◊      ◊     ◊    ◊   ◊  ◊ ◊ ◊ ◊ ◊ ◊  ◊   ◊    ◊     ◊      ◊

På Irland och även i England har jag stött på ett uttryck som vi inte har i Sverige. To give the horse his/her head. Detta då i samband med hinder och hoppning. För mig innebär det att man ska sluta motarbeta och börja samarbeta, låta tilliten flöda fritt och rida på känsla mer än teknik.
Låt mig förklara:
Ett vanligt fenomen inom hoppningen är att ryttare rider 'med handbromsen i', framförallt i anridningen. Vissa hästar finner sig i det här och håller igen, vissa böjer ihop nacken och släpper bettet som försvarsmekanism, vissa slår med huvudet, vissa försöker slita sig loss osv osv. Detta förekommer både på nybörjar- och elitnivå. Summan av kardemumma är i alla fall att det handlar om kontroll från ryttarens sida; både av tempo, galoppsprångens längd och just av huvudets position. En period strävade alla efter att ha hästen på tygeln mellan hindrena, men det är allt mer anpassningsbart och individuellt numera.

En del menar att hästarna hoppat bättre om man håller ihop dom, får dom 'på bakbenen' och spänner fjädern/bågen/vad man nu vill kalla det. Men i de situationer jag varit med om att det här uttrycket använts, give your horse his head, så har det handlat om att släppa på den spänningen och rida med ja, mer tillit och harmoni. Det som jag skulle säga att vi har här hemma som liknar det här uttrycket är väl att man ska "mjukna i händerna", och det hör man förvisso ganska ofta tränare tjata på sina elever om. Där är man på god väg, men jag anser att to give the horse his head mer förklarar VAD man faktiskt gör, och är lite mer komplext då det inte bara handlar om att mjukna utan även att låta hästen själv söka hindret, ta fram nosen och få en ärlig chans att bedömma hur han på bästa sätt ska ta sig an uppgiften som står framför honom.
Som sagt handlar det om ryttarens kontrollbehov, och antagligen att våga låta hästen vara experten. De allra flesta hästar, som är inridna och inhoppade, vet hur de ska hoppa ett hinder för att klara det felfritt, så låt dom.

Första gången jag stötte på det här uttrycket var när Rupert blivit allt mer rutinerad i terräng och började förstå vad det hela gick ut på, och jag tyckte att det började gå för fort. Givetvis är det även en säkerhetsfråga, framförallt i terrängen, att det inte får gå för fort - men oftast är det just när ryttaren blir osäker och börjar dra, och hästen börjar fight for his head, som olyckorna i terrängen inträffar. Därför sa chefen till mig, att enda gången han har blivit orolig eller trott att det skulle kunna gå illa är när jag börjar tänka och försöker ändra saker i sista sekund. Det var han som sa att jag hade en så fin ryttarkänsla, och så länge jag inte tänkte för mycket, och gav Rupert his head when he's fighting for it, så var allt perfekt.

Den senaste tiden har jag tänkt ganska mycket kring det här med hästarna, våra bett och tyglar och kontrollen över deras huvuden. Jag blir faktiskt lite illa till mods när jag tänker på hur vissa missköter sin makt genom dessa verktyg, och känner mer och mer att man skulle vara en sådan där som rider med bara en rem om halsen..! Nu går ju inte det i det stora hela, jag har tävlingsambitioner och en häst som inte är allt för känslig (i alla fall i nuläget), eller allt för snäll för den delen ;)
Men jag har verkligen blivit motiverad att lägga ner den tid och det tålamod det kommer krävas för att kunna rida Nelly med så små hjälper som möjligt. Det ska inte vara någon dragkamp mellan eller innan hinder, hon ska få ha sitt huvud ifred för att kunna prestera så bra som möjligt utan att jag stör varken hennes koncentration eller vilja.

Tilläggas bör kanske att det är betydligt mer givande att studera det här på rutinerade ekipage och höga hinder.

Har någon av er läsare stött på det här uttrycket innan?
Eller har ni stött på något här i Sverige ni tycker liknar det?
Vad tycker ni om det? Konstigt eller logiskt?

Hade vi inte varit tvugna att hålla oss bakom ekipaget framför hade jag och Rupert kanske inte behövt fighting for his head som mycket som på den här bilden, men där var det tyvärr nödvändigt. Antagligen hade han hoppat mycket bättre, och jag känt mig mycket säkrare och modigare om vi fått vara först: