2. När och varför jag började rida
Ok, ska jag vara helt ärlig?
När? Så sent som när jag var 12 år.
Varför? Mamma tvingade mig.
Det har alltid funnits hästar omkring mig; Mamma red som ung, min moster och alla hennes hästar och min syster började rida som liten pytt. Men, jag var en riktigt liten prinsessa när jag var liten och tyckte att hästar var fina att se på, men hemskt stora på nära håll. Dessutom var jag alldeles för upptagen med alla mina små pojkvänner, kompisar och allt som var rosa, haha!
Men, jag ville verkligen ha en hobby. Så jag provade ALLT prinsessigt jag kunde komma på: Balett, Jazzdans, Konståkning, målarskola osv (detta mellan kanske 6-11 års ålder).
Tillslut en augustidag det år jag skulle fylla 12 bestäme mamma och hennes väninna att jag och väninnans dotter skulle åka och prova lyckan på en nystartad "Shettis-ridskola". Jag var helt på idén ända tills vi satt i bilen då jag bönade och bad för mitt liv hela vägen dit, haha!
Väl framme vägrade jag gå ut och var helt säker på att jag skulle så ihjäl mig. Men, så såg jag en svart liten ponny i en hage genom bildörrens fönster, blev nyfiken, och pallrade mig ut.
Efter 2 minuter med Prinsen ville jag rida.
Efter 5 minuter på Prinsens rygg ville jag inte ha någon ledare längre.
Efter 10 minuter ville jag galoppera.
Min tredje gång på ridskolan hoppade jag för första gången, och sen var jag fast.
Jag tror att det på ett vis var bra att jag började förhållandevis sent med ridningen, i och med att jag hade bra egen balans och kroppskontroll (vilket man inte har om man börjar som 6-åring), eftersom jag snabbt tyckte att det var så kul och visade en viss fallenhet för det hela lärde jag mig väldigt fort!
Jag red aldrig i samma grupp mer än 2 gånger eftersom jag snabbt avancerade förbi de andra. Jag var totalt orädd och nog lite galen, ramalde av hela tiden men det var bara upp igen och fortsätta ;)
Jag var ganska kort fortfarande när jag var 12 år, men när sommaren kom det året jag skulle bli 13 var det med stor sorg jag insåg att Prinsen var för lite för mig...
Då fixade istället min fantastiska familj så att jag fick en sommar med Fighter.
Fighter var en B-ponny som lånades av den "riktiga" ridskolan (som bara hade 'stora' ponnys).
Jag hade lite problem med fighter i början, han var väldigt vild och busig jämfört med snällaste Prinsen, och jag tyckte att det gick så fort med hans jättegångarter, haha!
Jag kunde inte sitta ner i galoppen på en så stor ponny utan studsade mest runt där uppe!
Men,
eftersom jag fick ha honom i hela två månader, på min mosters anläggning, så fick vi massor av hjälp. ALLA ville hjälpa till med den lilla B-ponnyn (där fanns bara stora tävlingshästar) så vi fick alltid lektioner av hästskötare eller tränare. Jag var livrädd för dressyrtränaren minns jag, som ironiskt nog är samma Danne som jag rider för nu, så det var hans hästskötare som fick hjälpa oss mest.
Efter de två månaderna hade jag förstått vad det här med hästens form och 'på tygeln' innebar (även om jag tyckte att det var bra krångligt), jag kunde använda mina skänklar till mer än framåtdrivning = jag kunde rida skänkelvikningar, jag och Fighter hade hoppat en bana på 80cm inkl bank och pulvermangrav och jag hade lärt mig massor av ansvar!
Sen red jag flera år på den "riktiga" ridskolan innan vi köpte Kenny o jag flyttade ner till Halmstad för att gå på gymnasium och här är jag ju kvar fortfarande ;)
När? Så sent som när jag var 12 år.
Varför? Mamma tvingade mig.
Det har alltid funnits hästar omkring mig; Mamma red som ung, min moster och alla hennes hästar och min syster började rida som liten pytt. Men, jag var en riktigt liten prinsessa när jag var liten och tyckte att hästar var fina att se på, men hemskt stora på nära håll. Dessutom var jag alldeles för upptagen med alla mina små pojkvänner, kompisar och allt som var rosa, haha!
Men, jag ville verkligen ha en hobby. Så jag provade ALLT prinsessigt jag kunde komma på: Balett, Jazzdans, Konståkning, målarskola osv (detta mellan kanske 6-11 års ålder).
Tillslut en augustidag det år jag skulle fylla 12 bestäme mamma och hennes väninna att jag och väninnans dotter skulle åka och prova lyckan på en nystartad "Shettis-ridskola". Jag var helt på idén ända tills vi satt i bilen då jag bönade och bad för mitt liv hela vägen dit, haha!
Väl framme vägrade jag gå ut och var helt säker på att jag skulle så ihjäl mig. Men, så såg jag en svart liten ponny i en hage genom bildörrens fönster, blev nyfiken, och pallrade mig ut.
Efter 2 minuter med Prinsen ville jag rida.
Efter 5 minuter på Prinsens rygg ville jag inte ha någon ledare längre.
Efter 10 minuter ville jag galoppera.
Min tredje gång på ridskolan hoppade jag för första gången, och sen var jag fast.
Jag tror att det på ett vis var bra att jag började förhållandevis sent med ridningen, i och med att jag hade bra egen balans och kroppskontroll (vilket man inte har om man börjar som 6-åring), eftersom jag snabbt tyckte att det var så kul och visade en viss fallenhet för det hela lärde jag mig väldigt fort!
Jag red aldrig i samma grupp mer än 2 gånger eftersom jag snabbt avancerade förbi de andra. Jag var totalt orädd och nog lite galen, ramalde av hela tiden men det var bara upp igen och fortsätta ;)
Jag var ganska kort fortfarande när jag var 12 år, men när sommaren kom det året jag skulle bli 13 var det med stor sorg jag insåg att Prinsen var för lite för mig...
Då fixade istället min fantastiska familj så att jag fick en sommar med Fighter.
Fighter var en B-ponny som lånades av den "riktiga" ridskolan (som bara hade 'stora' ponnys).
Jag hade lite problem med fighter i början, han var väldigt vild och busig jämfört med snällaste Prinsen, och jag tyckte att det gick så fort med hans jättegångarter, haha!
Jag kunde inte sitta ner i galoppen på en så stor ponny utan studsade mest runt där uppe!
Men,
eftersom jag fick ha honom i hela två månader, på min mosters anläggning, så fick vi massor av hjälp. ALLA ville hjälpa till med den lilla B-ponnyn (där fanns bara stora tävlingshästar) så vi fick alltid lektioner av hästskötare eller tränare. Jag var livrädd för dressyrtränaren minns jag, som ironiskt nog är samma Danne som jag rider för nu, så det var hans hästskötare som fick hjälpa oss mest.
Efter de två månaderna hade jag förstått vad det här med hästens form och 'på tygeln' innebar (även om jag tyckte att det var bra krångligt), jag kunde använda mina skänklar till mer än framåtdrivning = jag kunde rida skänkelvikningar, jag och Fighter hade hoppat en bana på 80cm inkl bank och pulvermangrav och jag hade lärt mig massor av ansvar!
Sen red jag flera år på den "riktiga" ridskolan innan vi köpte Kenny o jag flyttade ner till Halmstad för att gå på gymnasium och här är jag ju kvar fortfarande ;)
Kommentarer
Trackback
