Jag är verkligen i världens svacka just nu =(

Av någon anledning känner jag helt plötsligt att jag behöver Chefens bekräftelse i mitt arbete med hästarna... Innan har jag förlitat mig helt på mitt eget omdömme och känt mig bekväm i att jag själv ser att mina hästars utveckling, men antagligen på grund av min nyuppkomna osäkerhet så har jag ett plösligt behov att att höra att jag gör rät och att det jag gör är bra.
Så himla drygt egentligen!
Sedan NÄR bryr jag mig så mycket om vad någon annan tycker?

Allt det här blev bara mer förstärkt nu ikväll under Showjumping Leaguen. Katha fick massor av kommentarer om hur han tyckte hennes hästar gick, vad som var bra/vad som var dålig och vad hon ska jobba på. Till mig sa han inte ett ord... Ändå gjorde Kilamonjaro sin bästa runda hittills och gick fanastiskt på framridningen. Mandela gick mycket bättre än sist och jag hade egentligen egna åsikter och idéer om att jag vill rida honom på ett annorlunda sätt men fick aldrig chansen att presentera dessa. Rupert var en hjälte idag - efter första hindret tappade vi rytmen och hittade helt enkelt inte tillbaka! Det gick ok och han hoppade bra, men min ridning var under all kritik kändes det som. Sista hindre var en trippel som vi kom fel på, jag trodde att han skulle klämma in ett till litet galoppsprång men istället tog han av över 2m från första bommen! Jag såg hans framhovar framför hans mule i språnget, men han hade ingen chans att nå över. Ändå försökte han att rädda oss ur en omöjlig situation, och det älskar jag honom för.
Chefen förblev dock tyst.

Det håller på att göra mig galen!
Jag struntar i om det är för att han tycker att jag är duktig, eller om han inte vet vad han ska säga. Man kan alltid klämma i med något! Speciellt när ingen av mina hästar är speciellt enkla att ha o göra med från början, och alla är oerfarna men gör framsteg hela tiden.

Tråååååkigt när det blir såhär...!