Igår var ju jag o Rupert på äventyr!
Tyvärr blev det inga bilder då Chefen var tvungen att fixa så mycket med den **-banan att jag fick hoppa omkring på egen hand för att det inte skulle hinna mörkna.

Det tog nästan 3 timmar att köra ner...
Ända ner till södra kusten skulle vi ju, och även om Chefen varit där ett par gånger tidigare lyckades han köra fel typ 4 gånger. Hans dialekt blev bredare och bredare och svordomarna värre och värre ju fler gånger han insåg att han var tvungen att vända eftersom vi var på fel väg. Tillslut gick han över till Irländsk Gaeliska eftersom jag då inte kunde förstå vad han faktiskt sa, haha!
Vi hann med en hel del intressanta samtal på vägen ner dock.
Vi berörde alla möjliga ämnen så som;

• Livet på de Irländska internatskolorna,
• skolornas betygsystem,
• att man generellt inte ska titta på vägskyltar på Irland eftersom de Irländska ungdomarna har en förkärlek till att snurra på dem (allmänt känt fenomen),
• i princip allt om Irländsk hästavel,
• i princip allt om hästarna här på gården,
• Chefens tävlingskarriär,
• varför det inte finns någon skog på Irland (Britternas fel!),
• varför Nordirland faktiskt fortfarande tillhör England,
• att Titanic byggdes i Belfast (visste inte jag),
• varför de irländska husen har två skorstenar,
  osv, osv.

Väl på plats var det bara att göra i ordning Rupert och börja rida. Chefen hade som sagt inte så mycket tid till mig, men jag och Rupe klarade oss bra på egen hand. Dvs tills vi kom till en dropp-grav = ett nedhopp med en grav vid fotänden så att hästen måste hoppa ut från nedhoppet. Vi har aldrig hoppat ett sådant innan, och Rupe tvärvägrade. Först verkade det som om han bara inte riktigt förstod hur han skulle ta sig an hindret, men sedan kopplade han på ponny-envisheten och bara tvärvägrade. Han är ju inte glad i spöt så det lät jag bli, men jäklar vad han sparkade efter min skänkel, stegrade sig och höll på! Så har han aldrig gjort förr!
Jag ringde i alla fall Chefen så att han kom för att hjälpa oss. Även med hans och banägarens hjälp tog det sin lilla tid. Tillslut fick jag ge Rupert långa tyglar och låta chefen leda honom och hoppa med/bredvid honom över hindret. Då gick det finemang! Sedan hoppade vi det själv ett par gånger.
De andra hindrena tittade han knappt på; trappa ner i vattnet, nedhopp med stock uppepå, upphopp med stock, picknickbord, blomsterbäddar osv var inga problem alls!
Duktig lillkille!

Chefen hade job kvar att göra när jag var klar, så jag gick själv tillbaka till bilen och lastade Rupert och gav honom mat. Sedan ville jag gå och leta efter vatten och tassade upp på stallplanen då jag plötsligt hör något morra inne bland skuggorna. Jag frös till någon sekund men forsatte sedan gå. DÅ hoppar världens största rottweiler ut från ingenstans med sänkt huvud och blottade tänder. Det tog mig en tredejdelssekund att vända på klacken och spurta tillbaka till bilen där jag gömde mig i transporten i 10 min innan jag vågade mig ut!
Hemska hund! Efter det gick jag o letade upp chefen o sa att han minsann får hämta vatten. Sedan var det dags att bege sig hem igen...

Vi stannade till på en resturangkedja som heter någonting o som har riktigt 50-tals-anda o spelar rockabilly. De har supergoda hamburgare och jättestora milkshakes! Där åt vi lite snabbt innan vi begav oss hemåt på allvar. Vägen hem tog lite drygt 2 timmar (hehe) och gick mest ut på att jag frågade Chefen vad alla ortsnamn betydde.
Exempel:

• Bally = Stad, Ballycolin = Colins stad!
• Kil = Kyrka eller någon annan religös plats. Han var inte helt säker på vad Kenny betydde, men när jag sa att den gamla Engelskan hade Kenny/Kenneth som ord för Kung så trodde han att det kunde vara samma.
• Annaharvey = Harveys sunkmark, eller ja, inte riktigt sunkmark kanske, men jag vet inte hur jag ska översätta 'bog' som man kallar marker av torv här.

En väldigt Irländsk dag blev det i alla fall =)