Ja, idag har varit en dag olik alla andra :S

Jag skulle egentligen jobbat ensam, men vi har två praktikanter som var på plats, och chefen har åkt till Frankrike utan att lämna några arbetsuppgifter åt dem. Så himla typiskt honom! De kan lite om hästar de här två tjejerna, men inte så mycket att man kan säga åt dem att göra något utan att visa först vad som ska göras och sedan hålla ett öga på dem. Detta betyder alltså att det inte blev så himla mycket ridning idag, och att dagen varit lååååång!
Hann rida Rupert på morgonen, med sporrar för första gången. Jag har väldigt snälla 'båbis-sporrar', men kände att de kunde vara till hjälp vid galoppfattningarna, och det var de! Han var lite tjurig idag lilleman, men så red vi ganska länge också. Avslutade med att rida final-programet som vi ska rida på söndag, och det kändes helt ok. Absolut inget Maja-och-Rupert-program, men det funkar. Sedan har dagen gått åt att klippa benen på ett par lurviga ridskolehästar (eftersom deras hovskägg kliar och blir lerigt så rakar vi av det, ser urlarvigt ut, men hästarna blir gladare), ha lektion med praktikanterna, ta hand om Killi, busa i ridhuset med unghästarna + Mandela osv.

Killi dricker vatten, söthäst!
Nu när chefen inte är hemma är det hans pappa som drar i spakarna. Vi var lite ense om hur vi skulle gå vidare med Kilamonjaros sår på bakbenet, men han är högsta hönset, så han fick som han ville tillslut. Det betyder att Killi nu står utan bandage ute i en inte allt förstor hage med en kompis, över natten! Jag kan förstå idén om att det är bättre för svullnaden om han kan röra på sig, men jag gillar inte riktigt att han är ute på natten - antar att det är kontroll-freaken i mig...


Lilla Georgia med jättesteget!
Kan ni först att det kan få plats ett sådant jättekliv i en så liten häst? Hon har verkligen helt sjukt stora gångarter, även om galoppen blir lite vild ibland ;)
Idag satte jag för första gången på väldigt lätta inspänningar för att se hur hon reagerade. Resultatet var verkligen överraskande. Jag ver beredd på allt; skrik, panik och fullt shen, men inte att hon skulle GILLA det! Så fort hon kände kontakten med bettet sänkte hon huvudet och gick hur lugnt och fint som helst. Jag misstänker att stödet och stabiliteten från goguen faktiskt fick henne att känna sig trygg och slappna av. Jag var helt paff, men jätteglad för hennes skull! Nu dröjer det nog inte länge innan man kan sitta på denna madam också!


Dagen avslutades med att jag och chefens far fick hålla en lektion eftersom en av våra instruktörer fått förhinder. Som tur var så var det en grupp av 12-åringar som jag känner ganska väl nu, och de är en av de mer 'avancerade' grupperna vi har = lätta att jobba med! De tyckte att jag var lite sträng, men sa att det var ok eftersom jag berömde så mycket när det blev rätt - haha, fina ungar det där!