Det står still på häst-letar-fronten just nu...
Ibland känns det lite frustrerande och ibland känns det som om de är bra att det går långsamt eftersom alla känslor fortfarande river och sliter i mig mest hela tiden.

Vissa dagar vill jag ha Rupert.
Vissa dagar vill jag ha en häst som Rupert.
Vissa dagar vill jag ha en stor ståtlig häst.
Vissa dagar vill jag ha en liten imponerande häst.
Vissa dagar vill jag ha en oslipad diamant.
Vissa dagar vill jag ha en mer färdig tävlingshäst.
Vissa dagar vill jag ha ett sto med användbar stam.
Vissa dagar vill jag ha en helt orörd häst.
Vissa dagar vill jag inte behöva vänta.

Vissa dagar vill jag inte ha någon annan häst alls.
Det är de dagarna som bara går åt till att tänka på Kenny.
Då känns det orättvist mot den framtida hästen,
som alltid kommer vara second best.

Vissa dagar känns det tungt att jag inte verkar få den där känslan på någon annan häst. Jag har ändå ridit en hel del hästar sedan Kenny, men ingen har jag känt samma trygghet tillsammans med. Jag kommer på mig själv med att söka efter den, just den där känslan av fullständig tillit.
När inga hinder är för höga, eller när man kan styra på vad som helst på terrängbanan utan att ha något annat i tanken än "snart flyger vi". När man kan svinga sig upp barbacka i repgrimma och rida ut på stubbåkrarna för att galoppera, utan att tänka sig och bara le mot bilarna som stannar i vägkanten för att titta på. När man bara vet att om något skulle bli läskigt är det bara att trassla in fingrarna i manen och så ordnar det sig.
Det är självklart att sådan tillit tar tid att forma, men det måste finnas något. Kalla det ett frö eller en gnista om ni vill, det måste i alla fall vara där som ett utropstecken.