E G O - B O O S T !

Gisela är brutalt ärlig, och på de 30 minuterna man rider för henne så går ca 20 åt till prat och 10 till ridning. Det var dock bra prat, så det var ok.
Hon var väldigt förtjust i Rupert, men bokstavligt talat hatade den stackars tjejen som red honom innan jag kom. Som sagt, brutalt ärlig. Nu sa hon att Rupert äntligen kunde få visa vad han går för eftersom han fått en så kapabel ryttare på sin rygg!
Hon skämde riktigt bort mig med beröm, och vägrade gå med på att jag 'bara var en hoppryttare'. Hon krävde dock att Chefen skulle fixa en dressyrsadel åt mig, så att jag fick chans att använda de där långa muskulösa benen jag har (haha, hon är nog den enda på jorden som skulle säga att jag har långa ben!)!

Gisela var den som introducerade goguen för alla här på anläggningen, men hon plockade direkt av den från Rupert och sa att det var en bra hjälp för ryttare som inte kunde rida så bra eller hästar med olater, och att jag minsann skulle rida utan den från och med nu. Jag sa då att Rupert blir väldigt ostadig i formen och ibland tung i handen utan gogugen - så det var vad vi focuserade på under träningen. Jag har dessutom fått en läxa att göra varje dag tills nästa vecka då vi ses igen. Hon tror att det inte kommer ta speciellt lång tid för Rupert att gå i stadigt form i alla gångarter, och jag hoppas verkligen att hon har rätt!
Övningarna vi ska göra går egentligen ut på att jag ska vara mild, men koncekvent, och lita på min känsla för att Rupert tillslut också han ska lita på den.

Gisela sa att jag var en väldigt ödmjuk, följsam och uppmutrande ryttare. Den typen av ryttare som alla hästar skulle ha, och framförallt bra för unghästar. Hon menade också att den typen av ryttare jag är har lättare än andra för att rida på känsla. Och när man rider på känsla, först då rider man på riktigt.
Tydligen så var det väldigt tydligt att jag gjorde just detta, hon sa att man kunde se på mitt ansikte hur hästen jag red gick. När Rupert var vrång satt jag bara stilla och var konsekvent utan att förlora mina hjälpers mildhet men med ett väldigt koncentrerat ansiksuttryck. Och samma sekund som han släppte efter och började jobba rätt sken hela mitt ansikte upp i ett leende. Hon sa att det leendet spred sig hela vägen ner till Rupert, så att det såg ut som om han log han med.
Jag tycker det var så fint uttryckt, och jag har aldrig tidigare tänkt på att jag gör så!


Som ni kanske förstår är mitt självförtroende på topp nu!
Känns som om jag och Rupert skulle kunna rocka på riktigt på dressyrbanorna framöver!