Nej, det priset vinner jag nog inte...


Bilden har inget med inlägget att göra, tog den idag o gillade den! Oredigerad...

Ja, idag ifrågasätter jag min mamma-förmåga i min o Nellys relation. Eller, kanske inte ifrågasätter så mycket som 'tvekar på'...
Jag vet ju redan sedan innan att jag har en förmåga att vilja för mycket, vilket sätter press på både mig och de i min närhet. Med Nelly kan det nu vara som så att jag vill för mycket, mer än vad vi kommer kunna när vi bara haft varandra i två veckor. Men känslan är i vilket fall stark nog för att jag ska behöva reflektera lite kring det:

Nelly är aldrig speciellt koncentrerad på mig.
Det finns så mycket mer som hon finner mer intressant än mig; Valacken i hagen bredvid som flörtar med henne, gräset vid vägkanten, hormonerna som löper amok i henne kropp just nu, hennes nyfunna stokompisar i hagen, 'vad som än finns på andra sidan den där muren'...
Detta resulterade idag i att hon knuffade ut mig i björnbärssnåret vid vägkanten TVÅ GÅNGER eftersom hon plötsligt ville vända sig om o titta bakåt och inte hade en tanke på att det skulle göra så att matte hamnade i diket. Jag har rivsår över hela benen och har fått hjälp hela kvällen med att plocka ut björnbärstaggar ur såren eftersom jag givetvis hade kortbyxor på mig.
När detta hände blev jag arg på att hon var så ignorant och skällde (förhållandevis lite) på henne. Då blev hon jätteförvånad o till och med lite stressad av att jag blev arg. Vid ett tillfälle var jag dessutom tvungen att lägga grimskaftet över näsan på henne för att ens kunna hålla henne för att ettåringarna sprang omkring i sin hage.

Problemet är tydligt när jag släpper henne lös och vi leker/horsemanship/frihetsdressyr/kalla-det-vad-du-vill. Hon är koncentrerad på mig en stund, men sedan ser man på henne hur tankarna flyger iväg och så är kontakten helt bruten. Då får man börja om igen, och allt går bra tills hon drömmer sig bort igen eller något annat fångar hennes intresse.

Man märker det vid ridning också. Om det jag ber om känns för jobbigt så kopplar hon bort mig och gör sin egen grej istället. Om jag då försöker återvinna kontakten med hjälp av att till exempel försöka stanna eller gå ner till skritt så drar hon helt enkelt tyglarna ur händerna på mig.



Dumheter, är det första som slår mig.
Men å andra sidan har kommit fram till två saker i mina reflektioner som gör mig osäker:

1. Hur mycket kan man egentligen begära av henne?
   Jag menar; hon är 4 år, hon är hittills inte tränad till att vara lydig och uppmärksam, hon är megabrunstig just nu, alla andra är megabrunstiga just nu, hon är ju bara ett flickebarn och har inte varit brunstig så många gånger och alla hormoner kanske förvirrar henne, jag är ny för henne, stallet är nytt for henne, hästarna är nya för henne, det kanske fortfarande är för mycket nya intryck för henne för att jag ska kunna kräva koncentration? Jag har aldrig haft en egen unghäst förut, därför är jag osäker på vad mina krav 'bör' vara...
2. Det värsta mamma-felet man kan göra: Jag jämför henne med Kenny...
   Inte ok någonstans och jag måste hela tiden påminna mig om att inte göra det. Kenny var perfektion för mig, och Nelly är inte bara en helt annan slags häst utan dessutom yngre, mindre erfaren och en helt annan individ! Ändå kommer jag på mig själv med att tänka "Så gjorde aldrig Kenny", "Så såg inte Kennys ben ut" osv. Jag tycker så synd om Nelly när jag gör så.... Ändå är det som om min hjärna inte kan låta bli.

Egentligen är det väl bara så att vi måste lära känna varandra.
Man brukar ju säga att det tar ett år innan man faktiskt känner sin häst väl. Jag antar att jag måste lära känna henne och alla hennes sidor innan jag vet vilka slags krav jag kan ställa på henne. Jag måste bli mer van vid att hon är min häst och bli bekväm i att vår realtion är något alldeles unikt, precis som att min realtion med Kenny var alldeles unik och ojämförbar.