Det är lite patetiskt faktiskt,
men i morse kom jag knappt ur sängen =O

Jag har så fruktansvärt ont i mina sittben, och låren värker så att jag går på ett, för andra, mycket roande sätt. Typiskt mig. Dock var det bara att kravla sig upp i sadeln igen, bokstavligt talat, haha!
Idag blev det en tur på Rupert igen.
Han var ungefär lika stel som jag, så jag frågade hur länge sedan det var han var ute på terrängbanan, och fick svaret att han nog bara varit där en gång för några månader sedan. Lilleman har ju bara blivit riden i 4 månader eller så...
Åh, idag kändes det verkligen som om han hade kunnat bli hur fin som helst, men jag är inte riktigt 'fit' och blev orolig i mina hjälper = dödsdom på en fyraåring. Han tog inte riktigt mina skänklar eftersom han var stel och lite lat, vilke resulterade i att jag liksom småkramade hela tiden, och eftersom han inte riktigt orkade blev han hängande i handen vilket resulterade i att jag inte ville hålla emot i tyglarna och blev ostadig. Studvis gick han som en klocka, hur fin som helst! Men så blev vi båda otåliga och det gick åt pipsvängen.
Patrick, en av intruktörerna på gården, kom för att hjälpa till. Han ville, precis som jag att jag skulle bli mer stilla och stadig. Men så fort jag blev det tappade Rupert suget och blev till en degklump, och vips så vart jag orolig i hjälperna igen. Det var så länge sedan jag red unghäst, och då var det nerviga tävlingshäst-typer som alltid gick framåt av sig själva, så Rupert är verkligen en utmaning för mig. Men jag gillar honom verkligen, och tror att vi har en chans att passa riktigt bra ihop, så jag ska fortsätta kämpa och rida honom så fort jag får chansen!

Efter Rupert var det dags för mig att longera och rida den än så länge enda 'ridbara' 3-åringen: Kilimanjaro. Han skulle vara så snäll och trevlig, så det var inga problem. Well, han var jättesnäll att longera, och jättesnäll under den mesta tiden av ridturen, men jesus vad jag höll på att flyga av honom!
Tillsynes helt utan anledning började han veva med sitt huvud helt hysteriskt så att han nästan ramlade, och detta gjorde han kanske tre gånger på de tio minuterna jag skulle rida honom. En av de anställda som var med på marken för att se hur det gick sa bara åt mig att försöka få honom gå framåt när han gjorde så, men hon var fundersam eftersom han aldrig gjort så tidigare...
Precis när jag skulle ge honom långa tyglar i skritten började han igen, och denna gången reste han sig samtidigt och tappade balansen och hamnade med näsan före ner i backen. Jag fick snabbt som tusan tag i tyglarna och lyckades balansera upp honom så att han kom på benen igen, men snacka adrenalinpåslaget.
Efter detta kallade vi på Sam och han fick undersöka hästen + se på medan jag travade några varv, tror ni att Kilimanjaro gjorde någonting då? Nej..!
Men så när vi tog in honom i boxen fick jag igenom honom ännu en gång och hittade som små utslag uppe på hans manke (förstår att tjejen som gjorde i ordning honom åt mig inte såg dem, för hans manke är nog en bra bit över 1.70), han blev helt galen när jag kliade på dem eftersom han tyckte att det var så skönt - så antagligen var det det som irriterade honom under passet... Stackars liten hade sådan klåda..!


Bättre bilder på Rupert:





En bild på fina Heidi, som jag red igår (den bruna):



Och så några bilder på glada hästar i stora hagar, det e livet: