Jag vet inte vad det är med Irländare som får dem att vilja sätta upp mig på näst intill orida hästar och skicka ut oss på terrängbanan, men det händer mig hela tiden! Det gör inte så mycket, men ändå!
Min första ridtur idag blev på Rupert, en döcharmig övervuxen connemaravalack på ca 155cm i mkh. Han är bara fyra år och blev inriden under sommaren, men som sagt döcharmig! Apelkastad över hela kroppen med kritvitt huvud =)
Jag blev presenterad för mer eller mindre hela den enorma terrängbanan, och fick även hoppa lite. Rupert var väldigt vinglig och osäker i början, men mot slutet hoppade han allt galant: nedhopp, upphopp ur och i vatten, trappor, stockar, murar osv.
Första nedhoppet i vatten var kanske 90cm högt, så jag var inte beredd på att han skulle ta i så mcket som han gjorde vilket var nära att resultera i ett dopp, men flexibel som man är klarade vi oss undan det, haha! Jag tror han kan bli en riktigt bra häst med mer träning, synd att han inte var 10cm högre bara...

Ett stycke supertrött Rupert

Vi diskuterade det här med mankhöjder lite efteråt.
Jag sa då att om Rupert antingen varit 10cm högre eller 10cm lägre så hade jag köpt honom bara för att han var så fin, och tillslut kom vi fram till att om någon kunde komma på hur man skulle avla för att få fram connemaror i storhästformat så skulle man ha riktiga kanonhästar, hehe...

Jag måste ha gjort något för att imponera på min instruktör under terrängturen, för när vi kom tillbaka hem frågade hon om jag skulle kunna tänka med att sitta upp på hennes unghäst lite. Det visade sig senare inte vara en unghäst direkt, utan ett extremt sent taget sto med en stark egen vilja. Hon hade inte blivit riden på ett par dagar, så de longerade henne först och sedan fick jag svinga mig upp. Den hästen har verkligen potensial att bli riktigt fin, men jesus vad man fick rida för det! Hon kunde bli hur mjuk och avslappnad som helst i skritten, men så fort man försökte krama henne in i trav blev hon helt nipprig, tappade all koncentreation på mig och sprang mest omkring och blev rädd för traktorer och hinder och hästar... Jag kom dock på en taktik som hon svarade riktigt bra på, och tillslut kunde hon trava ett varv eller så åt båda hållen i en avslappnad självbärande form. Ägaren var hur nöjd som helst, så henne får jag rida när jag vill, haha!

Skönt att få bekräftat att man gör rätt och att de är nöjda =)

I övrigt har det varit en ganska lugn dag!
Jag har shockat alla med att lära mig alla hästars kraftfoder på en dag, så det har jag fått göra ensam under dagen. Annars har det som sagt inte hänt så mycket... I morgon är det tydligen en rätt hektisk dag igen, alla boxar ska strös, det kommer nytt foder och massa hästar ska byta hagar och grejer.
Hagarna här måste jag bara säga är heeeelt otroliga! Som jag skrivit innan behöver man verkligen fyrhjulingen för att ens hitta hästarna i hagen! Terrängbanan it self är ca 200 acre, och gården har mycket mer mark än så.


Vägen upp till gården.


Även om de har stora hagar väljer de störtsköna cobbarna ändå att lerbada!


Mörk bild på hagen närmast stallet!


Megamörk men lite frän bild innifrån nedre stallet.


Sist en bild på dörren in till min och Katas lägenhet =)