Minusgrader, frost och dimma = Svinkallt!

Jag var så nervös på tävlingsplatsen idag att Sam nog höll på att få krupp på mig, haha!
Jag stannade och gapade vid varje hinder och menade att de var för höga eller för breda eller både och. Jag kom med 1000 ursäkter för hur jag och Rupert aldrig skulle komma runt banan och tillslut fick båda parter kompensera...

Banan som vi skulle ha hoppat började ok, men sedan blev hindrena åtminstone 1,10 och när vi kom till en kombination av en häck och ett nedhopp på 1,50 och jag gallskrek så fick jag starta den lägre klassen, där alla hinder låg på ca 1,00.
Rupert är ju faktiskt bara fyra år, och detta var hans första riktiga tävling någonsin, så jag ville verkligen inte pusha honom för mycket. Detta var faktiskt andra gången Rupert någonsin åker transport, och första gången i livet som han rids någon annanstans än hemma på anläggningen!

Jag var nervös när vi red fram också...
Rupert har ju testat mig lite nu på senaste tiden, smitit förbi hinder och stannat. Varje gång han gjort det försvinner hela mitt självförtroende totalt, och jag kan inte begära att han ska hoppa om jag själv inte satsar på uppgiften. Han har aldrig sett några andra terränghinder än dem på vår anläggning, så jag visste att han antagligen skulle smita någonstans, och det gjorde mig nervös.
Vi skulle rida i par igen, jag och Katha, och vi var överrens om att vad som än händer sätter vi Rio och Katha först eftersom han är äldre och Rupert varit lite osäker på senaste tiden. Några minuter innan start kommer vår 'kollega' Evelyn som också jobbar i stallet och frågar om hon kan rida med oss på sin häst Missy eftersom hon också blivit avskräckt av den högre banan. Klrt hon kunde det, så vi red alla tre:
Rio först, sedan Rupert och sist Missy eftersom Evelyn inte gått den lägre klassens bana, hehe...

Vad hände då?
Jo, Rio flippar ut totalt och vägrar hoppa första hindret och springer iväg. Detta resulterar i att jag och Rupert galopperar om henne och hoppar det första istället med Missy strax efter. Då hoppar även Rio. Mot hinder nummer två som var ett smalt hinder av höbalar står Rupert imot jättemycket och stannar till,m då hoppar Missy forts istället och Rupert hänger på (eftersom han inte gick bakåt utan bara stannde och sedan hoppade fick vi inga fel). Sedan jäklar lägger Rupert i högsta växeln och bara drar, där sitter jag på tvådelat tränsbett och försöker mest bara styra, haha! Han var helt galen, så himla exalterad och busade som bara det. Både Missyoch Rio är bra mycket större än honom, men de hade ingen chans att komma ikapp eller förbi, så jag och Rupert fick hoppa första helt enkelt. På vissa hinder bromsade han in och då hoppade vi och Missy/Evelyn samtidigt över hindrena - det var koolt!
Det hände ett par gånger, haha!

Rupert var så himla modig!
På vissa av hindrena tog jag bara mantag och bad en bön, och han hoppade varje gång! Även om allt var nytt och han är oerfaren..!

Resultat då?
FELFRIA!

Men, Rio stannade en gång, och Missy också,
så som team fick vi 40 straff.
Rupert var alltså den yngsta, men bästa!
Duktiga lillkillen ♥



Det var faktiskt nära att det inte blev någon tävling över huvud taget idag!
Sams bil dog halvvägs till tävlingsplatsen och gick inte att återuppliva igen. Det blev fullt pådrag och jag kunde inte låta bli att tycka att all dramatik var lite häftig...
Där stod vi med sammanlagt tre transporter (ett ekipage från vårt stall som också skulle tävla hade stannat för att hjälpa) på en 100-väg i dimma och var tvungna att lasta om tre hästar och bogsera bort bilen med en traktor från en gård några hundra meter bort!
Hästarna skötte sig exemplariskt och vi fick kontroll på all trafik ganska effektivt ändå. Första planen när det hände var att åka hem med hästarna, men så när vi fick den nya bilen bestämde sig Sam för att vi lika gärna kunde åka och se hur långt tävlingarna hunnit, och vi kom i tid!

Alla väntar på extrabilen...


Ashlynn hade med sig sin systemkamera, så förhoppningsvis blev det i alla fall någon OK bild på mig och Rupie!