Just nu är jag och alla andra här på gården oroliga för att jag ska göra ett hat-trick...
Ni minns kanske att jag skrev att jag fick en kanonspark av Ruben här om dagen, på låret strax nedanför höften. Gissa vart jag fick EN TILL, tusen gånger värre, spark idag!?

Let's begin with the beginning:
Idag tyckte Sam att jag skulle ta en tur med Rupert på terräöngbanan, och Katha skulle ta med sig Rio som varit halt för att se om han var helt fit for fight inför söndagens Hunter trials.
Rupert var heeeeeeeelt fantastisk! ♥ ♥ ♥
Sam var upp över öronen imponerad och menade att han hoppade bättre än någonsin, och han hade inte en enda synpunkt på min sits eller något annat - allt var perfekt!
Vi fullkomligt flög fram över hinder efter hinder och Rupert hade verkligen roligt, han bockade och brallade och jag bara skrattade. Så kom vi till vattenhindret där Sam tyckte att jag och Rupert var mer än mogna för en av svårigheterna: Stock (80cm) i lite nerförsbacke, 1 galoppsprång till vattnet, 5-6 galoppsprång i vattnet, upphopp 80cm, 2 galoppsprång smal och breeed stock (1m). Tjohoo tänkte jag och Rupert och fattade galopp!
Men vid upphoppet uppstod ett kommunikations-och-taxerings-fel och allt blev pannkaka.... Rupert ställde sig boksavligt talat på näsan och tappade balansen totalt, jag försökte desperat få upp honom på frambenen igen men var chanslös och när han snubblar till för femtioelfte gången flyger jag ensam över c-hindret och landar på fötterna på andra sidan. Lilla Rupert som ju bara är 4 år och som aldrig någon fallit av förut blir skiträdd och fullkomligt exploderar, avfyrar en klockren bakhov med full kraft rakt på min höft så att jag flyger nästan tre meter åt sidan. Sen blir jag liggandes där och försökte mest andas.
Det gjorde så fruktansvärt ont att jag bara ville skrika, men lite självbevarelsedrift hade jag kvar. Efter ca 2 min kickar adrenalinet in och det gör inte så ont längre. Då vill Maja upp på hästen igen.
Väl uppe känner jag att det är något fel på Rupert. Mycket riktigt verkar han ha sträckt en muskel riktigt ordentligt och vi skrittar hem. Efter de 400m hem till stallet kan jag inte komma av hästen utan att det gör så ont att jag nästan tuppar av. En lyft-aktion från starka killar inleds och jag bärs där efter in i lägenheten där jag fåt sitta med benen höst inbäddad i frysta ärtor.
Sam vill köra mig till sjukhuset, men jag vill vänta efetrsom jag tror att det bara är musklerna som fått stryk. Det visar sig senare vara riktigt när jag redan efter två-tre timmar linkar ut på gården på egen hand.

Nu väntar alla med spänning på det kommande blåmärket och jag får se hur många dagar jag kommer halta omkring. Ont som in i bomben gör det, men man är väl en Viking, haha!

De skrattade lite åt mig när de bar mig in, då det var som allra värst, och jag bara ville att någon skulle kolla på Rupert och sätta på honom ett täcke!
Senare när jag kravlade mig ut till stallet skrattade de lite mer åt mig när jag linkade omkring och försökte pyssla om lilleman så gott jag förmådde. Han verkar i alla fall inte vara arg på mig, och det var jag faktiskt lite orolig för. Några nävar havre och ett täcke som matchar min jacka senare så hade jag hans kärlek ♥

I morgon får vi se hur ont vi båda har och hur vi pallar med... Jag är fullt inställd på att tävla på söndag, i alla fall med Billy.




Jag bråkar fortfarande med youtube om filmen, jag fattar inte varför jag inte får upp den? Den är ju knappt två minuter lång nu (är egentligen 15..!)