Min första uppgift för dagen var rena lyx-myset!
En av ponnyerna ahde fått stanna inne i stallet i natt efetrsom det var så mörkt när han skulle ut, så han skulle tas ut på morgonen istället. Chief heter han, är en skäckvalack på kanske 1,35, helt underbart söt! Det är en bit till Ponnyernas fält, så jag fick order om att rida honom barbacka dit. Gud som de skrattade åt mig när jag blev helt överlycklig av uppgiften, haha!


En glad Maja och en hungrig Chief!

Jag älskar att rida barbacka!
Jag känner mig som Ronja röverdotter och jag tycker att det är så himla mysigt. Man blir som ett mes hästen och det känns så lätt och naturligt.
De blev faktiskt lite imponerade när jag hur enkelt som helst svingade mig upp på honom från marken med en hand i manen. Jag tror inte att de riktigt trodde på mig när jag sa att jag gjorde det jämt på min 1.70-häst, men så var det ju faktiskt ;)


Avskrittning med Billy

Strax innan lunch hade jag en privatlektion för Sams pappa Henri. Det är lite kul med Henri, han är liksom en häst-veteran och kan en hel del, och han vill verkligen berätta och förklara. Men ibland blir han lite blyg/försynt. Han gillar mig eftersom jag gärna diskuterar saker och ting med honom, haha!
Idag kom han i alla fall fram till mig och sa att han tyckte att vi skulle passa på att hoppa bana med Billy för att se vad det är som blir fel för oss. Jag visste redan innan att jag och Henri hade lite olika syn på det här med häst hoppning och hur det ska gå till, men det är det som är så bra med diskussioner - efteråt var vi helt överrens och 'löste problemet' tillsammans.
Billy var sitt vanliga jag inne i ridhuset: Omotiverad och nonschalant.
Henri tyckte att jag skulle låte honom vara nonschig och krasha i hindret om det är så han vill ha det, för det kanske är just en sådan väckarklocka som Billy behöver, medan jag vill att allt ska vara perfekt från början.
Första rundan hade vi bara en rivning men massa 'klonk', andra rundan hoppade han mycket bättre. Men jag är ändå inte nöjd...
Det känns inte som om Billy tycker att det är roligt alls, och därför bryr han sig inte om hindret står eller faller, och det gör mig så himla frustrerad!!! JAG måste vara motiverad nog för oss båda, men när han inte tycker att det är kul så har jag väldigt svårt att hålla masken uppe. Henri och Sam menar båda två att detta är helt enkelt en sådan häst som Billy är: Han gillar sina terränghinder, han bråkar aldrig och han är gosig - men han har helt enkelt inga abitioner bortsett från på terrängbanan. Terränghinder hoppar han lätt upp till 2*-nivå, men dressyren och banhoppningen bryr han sig inte om, där måste man FÅ honom motiverad.
Jag har jättesvårt att rida en sådan häst, men jag lär mig väl något av detta också.

Henri trodde att jag var dressyrryttare, och jag tar det som en komplimang. Flera personer här på gården och privatryttare har gång på gång sagt att de aldrig dett Billy så fin som när jag rider honom, det är ju alltid något!
Henri och jag pratade också en del om mina prestationskrav, och att jag vill att det ska bli rätt från första början. Han menade att med en häst som Billy så spelar det egentligen ingen roll hur perfekt jag rider honom på banan, det kommer komma klonkar och rivningar ändå. Ibland hoppar han felfritt och ibland inte. detta har jag väldigt svåret att acceptera...

Jag förstår mer och mer hur bortskämd jag varit med Kenny.
Hon älskade all ridning, bara det att hon älskade dressyren lite mindre och hoppningen lite mer, haha! När jag försöker förklara för tränarna och ryttarna här att jag är van vid en häst som 'söker' efter hindrena, som jag bara behöver påbörja anridningen på och sedan sitta still och följa med så bara skrattar de och säger att det är helt annorlunda med hästarna här. Meningen är väl att jag ska lära mig något av detta, ibland känns det ok och ibland känns det konstigt, men jag får ta det lite som det kommer antar jag..