Ni som sett musikalen My Fair Lady vet vad som komma skall.
I stora drag går My Fair Lady ut på att ett projekt genomförs där man försöker ta en flicka från en låg samhällsklass, (som är lite 'bonnig' och knappt kan stava till 'vett och etikett') och göra henne till en överklassdam (som kan föra sig väl, säga rätt saker till rätt personer och bli bedårad av alla).

Ni som undrade var planen var för Nelly nu - This is it.

Haha, inte ordagrant, men ungefär ändå!
Jag kommer ta det väldigt lugnt med henne nu i början, dels för att hon är en bäbis, men också för att hon gått rätt så hårt nu i vinter mad alla jakter. Hon är i lite för bra kondition för en fyraåring just nu om man säger så. Hur hon ska förhålla sig till hinder och hoppning är inget hon behöver träna på, det har kommit naturligt för henne vid jaktritterna. Markarbetet där emot har hon knappt presenterats för och hon har haft ganska många olika ryttare på sin rygg redan sedan hon blev inriden, därför kommer jag prioritera följande:

• Tillit
  Vi ska umgås mycket, borsta på, kela med, gå på promenader, beta gräs och hitta varandra. Jag gillar att busa med mina hästar i ridhuset också, så lite sådant kommer det nog också bli.
• Longering
  Jag vet faktiskt inte om hon någonsin blivit longerad, eller om hon bara tömkörts. Det märker vi. Jag vill i alla fall börja från den riktigt riktiga början för att inte riskera att missa några fundamentala delar i hennes utbildning. Det kommer dessutom gynna både hennes rygg och allmän tillstånd att bli motionerad utan ryttare. Jag kommer presentera henne för goguen, och på så vis försöka uppmuntra henne till att söka sig framåt nedåt.
• Löshoppning
  Det kommer bli himla intressant att se vilken attityd hon har till hinder och hur hon tar sig an dem utan ryttare på ryggen som då varken kan störa eller hjälpa. Om hon visar sig hinderklok vid löshoppning skulle jag kunna tänka mig att göra det lite då och då för att uppmuntra hennes naturliga hoppförmåga och teknik.

In emellan detta kommer jag garanterat inte kunna låta bli att rida lite ibland också ;) Mest kommer det nog bli uteritter nu i början eftersom det är vad hon är van vid, och svarar hon fint på goguen vid longering kanske jag tar och knäpper på den vid ridning ibland också - allt för att uppmuntra att hon söker sig framåt nedåt och stretchar ut ordentligt!

Ja, nu när allt är officiellt så är det väl dags för en närmare presentation?



N E L L Y
Kön: Sto
Född: 2007
Färg: Skimmel, än så länge ganska apelkastad!
Härstamning: Ej registrerad, kan DNA-testas, ska nog göra det.
Ras: Irish sport Horse
Exteriör: Perfekt blanding av tung och nätt/Draft och Fullblod.

När blev hon inriden?
För ganska exakt ett år sedan, enligt den ständigt omdiskuterade "gamla Irländska skolan". Jag kan inte gå in på detaljer om detta då jag faktiskt inte vet precis vad det innebär mer än att många anser den vara mer brutal än nödvändigt. Detta gäller såklart inte alla, och jag har väldigt svårt att se att Nellys ägare någonsin varit stygg mot henne. Det som inridningen innebar för Nelly var att hon tömkördes till att börja med istället för att longeras som nu är mer vanligt. Sedan reds hon i skritt, trav o galopp innan hon släpptes på några månaders bete. I höstas tog hon in och man gick igenom grundern igen, för att sedan rida ett par jakter med henne och hon hoppades 90cm på pay n jumps felfritt varje gång. Förutom de gånger de åkte iväg med henne på dessa träningstävlingar så har hon aldrig tränats på en ridbana/ridhus. Hon har bara ridits ute i skogen och på fälten. Det ser jag nääästan bara som positivt. Baksidan av detta är att det är mycket jobb att göra i markarbetet, men man får inte glömma att snuttan bara är fyra år!

Hur mycket jakter har hon gått?
Sammanlagt har hon varit med på 10 jakter. De första var för hennes egen skolning, men sedan visade det sig att hon var så stabil att hon fick gå som 'tät-häst' på hela 6 jakter. De hästar som väljs ut till sådana 'tät-hästar' handplockas av jaktmästaren och är av den typen som aldrig stannar. De ska fungera som en draghäst åt de andra hästarna. Det fungerar nämligen så på dessa jakter att hoppar en häst så hoppar alla. Nelly var alltså en av de hästarna som fick hoppa först! Det är ett ärofyllt uppdrag, och hon ska ha skött sig exemplariskt varje gång!

Hur fungerar det här med DNA-testet?
I Nellys pass står det att hennes härstamning är okänd, men så är inte fallet. Hennes uppfödare vet vilka hennes föräldrar är, men jag vet inte varför han inte tog med det i passet.... I alla fall så är vår klubbsekriterare professor på ett labb där man testar hästars DNA, så jag ska fråga henne om hur jag ska gå tillväga för att testa Nelly. På Irland är alla godkända hingstar och avelsston registrerade i en DNA-bank, så det är bara att testa och se vilka matcher man får. Antagligen är det nog så att mamman inte finns med, men kanske morfar och definitivt pappa. Så något/några svar ska vi allt få!

Vad var det som klickade med Nelly?
Hon är en störtskön liten dam helt enkelt!
När jag började leta häst var min önskebild ett skimmelsto på 4 år som inte var så utbildad ännu, men som är van att bli riden ute och som kanske gått någon jakt. Nelly passar in på den beskrivningen perfekt! Hon är fortfarande en yster ungehäst, men åh som cool! Det absolut bästa huvud jag någonsin mött i en häst. Jag tror att hon är väldigt intelligent och att vi kommer kunna ha massa kul ihop!

Hur är hennes gång?
Jag har ju faktiskt inte sett så mycket av hennes gångarter, men jag skriver vad jag känt och sett på filmsnuttarna.
Skritt: Avslappnad, taktfull men aktivitet genom hela hennes kropp.
Trav: Flashig, lite 'höga knän' och bra schwung. Kan nog bli riktigt bra med jobb!
Galopp: Helt klart hennes bästa gångart. Väldigt balanserad för att bara vara 4 år. Mycket power, men inte mer än man ber om. Kan knappt vänta tills jag får se hur den blir med bättre markarbete!

Hennes språng?
Oj oj oj!
Nu ska ni faktiskt få se två bilder, som är tagna från försäljningsvideon. Det är på grund av detta språng jag åkte och kollade på henne:

När jag själv var det och provred var sprången lika kraftfulla, men eftersom jag inte var van henne så kunde jag inte locka fram hennes fulla potential. Hon hoppade mig ur sadeln över nästan varje hinder, och sadeln jag red i var så hal att jag nästan åkte av två gånger! Men eftersom jag här har bevis på vilka språng hon kan göra, så det är bara att jobba på det!


Jag fick en fråga om vad planen är nu, och den kommer så småning om i ett eget inlägg! Jag har en plan, men jag ska utveckla den lite innan den kommer upp här =)

Va kul att så många såg mina goda nyheter!
Det värmer :D
♦
Jag fick dessutom en fråga om hur det går för Irländarna när de ska uttala mitt namn, så den tänkte jag svara på:

Det är faktiskt väldigt olika, men de alla flesta kallar mig "Meja", eftersom a ju faktiskt uttalas som vårat e på Engelska. Ofta försöker de dock säga just Maja, men det blir mer som "mAjA" eftersom de då betonar A:na så mycket. Några få kallar mig "Moya" som är ett ovanligt men ändå förekommande namn i både England och på Irland. Senaste tillskottet bland uttalen är Chefens 1½åriga dotter som kallar mig "Jao".

Hon gick igenom!

MIN NYA STJÄRNA HETER NELLY

Just i detta nu besiktigas *****.

Hon ska genomgå en full-5-stage-examination, med böjprov, hjärta, luftvägar, syn osv. Dessutom ska framben och haser röntgas. Bilderna ska sedan skickas till mig, som ska skicka dem vidare till en Svensk veterinär som jag har förtroende för.

Åh vad jag hoppas att det går vägen..!

Som vanligt har jag inga bilder att visa idag, men de kommer så snart Chefens fru lagt in dem på sin dator o kolla tigenom dem (kan i princip ta hur lång tid som helst, men hoppas på i morgon eller dagen efter!)

G U D  V I L K E N  D A G !

Till och börja med kan jag ju säga att jag jobbade idag = upp tidigt och göra alla vanliga morgonuppgifter innan man kunde tänka på att göra iordning sin häst...! Men det gick bra den här gången också.
Rupert skulle egentligen gått 1,00-klassen för att öva mer inför kommande Fälttävlansevent, men hästen Kat rider som heter Rio har börjat springa förbi hindrena och stanna, så därför skulle Rupert gå som 'draghäst' åt dem istället.
Inte lika kul för mig och Rupert kanske, men en order är en order ;)
När jag så tog ut Rupert kändes han 1-gradigt halt på högerfram, så Chefen sa till mig att springa upp och hämta en av ridskolehästarna som heter Aussie. Det är en 1.70 hög, lite kraftigare skimmelvalack på 8 år. Han gick som en klocka i terrängen och vi kom runt felfritt med bra tid. Dock måste man rida som en galning om man ska kunna bli placerade på sådan här event, och det är nära hundra starter i varje klass.

Inför nästa klass had ejag blivit tillfrågad att rida i ett lag, ett TEAMCHASINGLAG! Jag hade självklart tackat ja och var taggad till tusen när vi skulle iväg. Det var jag, Evelyn och en tjej som jobbade här tidigare vid namn Albhe (utalas Alva) som skulle rida med Evelyn på sitt eget sto och vi andra på två av ridskolans lite vassare hästar.
Jag red på Sully, den hästen jag hoppade en gång för ett tag sedan. Grym hoppare, men han är lite halvgalen..!
Vårt uppdrag var att rida dagens Showklass, där man skulle rida så fort man bara tordes runt 1,00-banan och avsluta med ett hinder som är byggt som en triangel på 1.10 - ALLA SAMTIDIGT! Alla hovar var tvugna att vara i luften samtidigt, lyckades man med det drog 20sek från sluttiden!
Vi kom fram till att Sully antagligen var snabbat, så han skulle få vara sist (eftersom han då enkelt kunde komma ikapp de andra när det behövdes på slutet). Och iväg for vi...
Jag har aldrig varit så jäkla rädd i hela mitt liv!
Sully bara drog iväg och struntade fullkomligt i att varken titta på hinder eller hästarna framför. Tjejerna satte ju iväg i en väldans fart också, så jag hade faktiskt lite panik där ett tag....
Inte mindre än två gånger höll Sully på att landa på hästen framför honom när vi hoppade och jag försökte desperat styra in honom i buskar och grejer på vägen, men han bara hoppade igenom dem XO
När vi då kom fram till sluthindret tog jag en jätteförhållning som jag inte trodde att han skulle lyssna på, men det gjorde han. Det, plus att Albhe trodde att det bara var att galoppera på gjorde att vi tyvärr inte hoppade alla på samma gång... Men jäklar vilken tid vi hade ändå! Hade vi klarat jokerhindret hade vi säkerligen vunnit!
Som vanligt i showklasser var det ganska mycket pengar man vann, plus pokal och medalj och rosetter och fina svett-täcken.

Hade varit grymt att vinna, men det blev inte så denna gången.

Och stackars lilla Rupert...
Det verkar dock inte vara så allvarligt, ska kolla honom imorgon.

Det är många bollar i luften just nu,
så ni får ursäkta att jag inte uppdaterat bättre!

Provridningen i Mitchelstown gick i alla fall bra, det var helt klart en ny upplevelse och det var roligt!
Det känns väldigt stort det här för mig, även om jag kan visa filmer för mina föräldrar och tränare osv hemma, så är det inte samma sak som när de står bredvid dig just när du är där och provar.
På ett sätt känns det jättecoolt att det här beslutet ligger hos mig och bara mig. Men på ett annat sätt är det lite skrämmande också.

Jag kan säga så pass mycket just nu att det rings lite fram och tillbaka med en veterinär just nu...

Evelyn Browne är dagens hjälte!

Som ni kanske märkt har det stått ännu mer stilla än vanligt på hästfronten sedan det gick snett med skimmelvalacken jag ville köpa. Efter det hade jag svårt att hitta suget och såg bara fel hos alla hästar jag såg. Sedan fick jag lite nytändning och hittade ett par intressanta, men se såldes jättefort eller fanns för långt borta för att jag skulle kunna åka själv.
Mina föräldrar ska komma hit 5-9 april för att hjälpa mig kolla och provrida, men de allra flesta hästar som jag hittar nu kommer hinna säljas innan dess... Därför brann glöden ut igen så att säga.

Så hittade jag en som verkligen fångade mitt intresse.
Jag försökte hyra bil och kollade alla möjliga tåg och busstabeller för att ta mig till henne, men det var omöjligt. Jag var på gränsen tll att ge upp när Ev kom och sa att hon kunde köra mig om jag ville ♥
Så i morgon sätter vi oss i bilen och kör de 2 timmarna ner till söder och tar en titt på en häst som jag har en bra feeling om. Jag har kommit till slutsatsen att jag antagligen inte kommer hitta min framtida häst på första försöket, men hittar jag en som jag gillar och som är frisk och kry så blir det npg att jag köper den. Inga mer höga krav alltså, nu vill jag bara hitta en häst jag kan ha roligt med och som gör mig glad!

Lite smygfakta om hästen i fråga:

• Sto
• Skimmel (mörk)
• ca 168cm i mankhöjd
• 4 år
• Gått som 'spetshäst' av något slag på hela 6 jakter
• Hoppat 90cm felfritt på träningstävling
• Okänd härstamning

Tack Ev för att du hjälper mig så att jag får prova och se vad den här damen går för!

Det känns som om det var länge sedan jag skrev något om Kilamonjaro, så det tänkte jag göra nu!
Han gick ju ganska tufft en period före och efter jul med massa dressyrtävlingar och intensivutbilodning, så den senaste månaden har han fått ta det lugnt och de andra småttingarna har prioriterats istället.
Nu är vi dock lite tillbaka på banan igen, och det har hänt så himla mycket med honom den senaste tiden! Har har inte bara växt (ännu mer!) utan har har äntligen börjat bredda sig lite och få fina muskler på rätt ställen. Han har blivit så himla mycket mer ridbar och hans galopp blir starkare för varje vecka som går!



Killys 'problem' har ju varit att han växt så mycket och blivit för stor för sitt eget bästa helt enkelt. Spurtväxten har gjort honom långbent och ranglig och svår att hålla hullet på vilket slutat med att han sett ut ungefär som en giraff! När han galopperat har han nästan snubblat över sig själv och har han väl hamnat ur balans har han inte kunnat återfå den igen, stackars liten...
Vi har försökt göda honom på lite olika sätt, men inget har riktigt fungerat förrän nu då han får ett svindyrt tillskottsfoder som fungerat fantastiskt på honom - blank fin päls och revbenen försvinner sakta men säkert!
Han största problem är dock hans andning. Antagligen ska han opereras när jag åker hem och han ska få vila. Luftklaffarna i hans hals fungerar inte riktigt som de ska och därför får han inte i sig tillräckligt med syre, detta är också en bidragande faktor till varöfr just galopparbetet är så svårt för honom.
♦
Chefen hade tidigare hans helbror (som tyvärr dog endast 6 år gammal) och han kunde tydligen inte galoppera ordentligt förrän han var 5, och hoppade inte redigt förrän vid 6 års ålder. Så än finns det anledning att tro på Killy!
Han har stammen till att bli en ***-fälttävlanshäst, men jag vet faktiskt inte om han kan bli så pass bra även efter luftvägsoperationen - hoppas kan man ju alltid göra!

I alla fall så har han fått en alldeles underbar galopp nu, en sådan där härlig touch down-galopp med mycket stamp och scoop! Han orkar inte så länge, men allt slit är verkligen värt de där få varven när han verkligen galopperar.
Chefen såg honom idag och var imponerad, så pass att vi fick hoppa lite!
tidigare har vi bara hoppat kryss i trav, men jag föreslog att det skulle bli lättare för honom med bjudningen om han fick hoppa i galopp, så då provade vi det. På det viset tog Killy idag sina första riktiga språng!!!
Ingan har han mest 'älgat' över bommarna och rivit ganska ofta, men nu så sköt han upp i skyn och hoppade jättefint! Både jag, Chefen och Killy var helnöjda efteråt!

Kolla här bara va stor han blivit!
Hans flickvän är 1.65...

"Om du vill ha en hopphäst kan du inte köpa en som gått jakter. De hästarna är aldrig tillräckligt försiktiga"

"Irländska hunters är ju spritt språngande galna!"

"De hoppar bara för att de kommer i sådan fart att de måste"

"De är för tunga i typen för att kunna bli bra sporthästar, det är därför de bara används till jakt"

"De är för modiga för sitt eget bästa"



Jag delade många av de här åsikterna tidigare, men efter att ha spenderat så pass mycket tid här på Irland och fått egna erfarenheter av dessa hästar har jag börjat ändra uppfattning.
Ja, i regel är de faktiskt lite galna - men inte värre än sina ryttare! De är de riktiga vildingarna här..!
Ja, de är nog för modiga för sitt eget bästa. Så som jag ser det så är det enda problemet med en modig häst att det lägger ganska mycket press på ryttaren att bevara hästens mod. Aldrig svika den eller försätta den i en situation där den på något vis påverkas negativt av att vara modig.

Nu när jag letar häst ser jag egentligen gärna att den gått en jakt eller två, gärna som unga. Jag tycker sällskapet från de andra hästarna skolar unghästen på ett bättre sätt än någon människa skulle kunna. Jakterna lär hästen att gå framåt, och i min ridfilosofi är det den mest fundamentala delen av all hästhantering - viljan att röra sig framåt!

Jag vet att jag en gång svarade på frågan om varför jag ville ha just en Irländare med att det finns inga hästar med hjärtan så ärliga och modiga som de Irländska hästarna. Och det blir svårt att hitta en genuin Irländsk häst utan att den har en gnutta hunter i sig.
Nu finns det såklart vansinnigt mycket negativt med den typiska Irländska unghästhanteringen, men just den här lilla biten gillar jag lite grand eller kan i alla fall förstå mig på. Det här gäller ju mig som person och vad jag tycker och tänker. Jag kan bara se mig sälv ha en modig häst, som tycker att det är kul att springa och rida i grupp, och som bara ser ser en väg när man vänder på ett hinder, hur det än ser ut, och det är över.
Det är ju faktiskt så att en del av de hinder som hästarna stöter på ute på en jakt är så mycket större och mer skräckinjagande än något banhoppningshinder jag någonsin kommer styra hästen på, så det kan jag också se som en stor fördel med denna typen av skolning.

Ja, det var ungefär det här jag funderat på idag ;)

Vi börjar väl med lite bildbevis:



Kom nu ihåg att vi är nybörjare i dressyren!









Vi kom 6:a!
Dock var vi inte fler än 17 st i klassen, så det var bara de första 4 eller 5 som fick rosett och pris. Hade vi klarat oss med en rivning i hoppningen hade vi kommit 3:a, men så blev det som sagt inte.
Innan jag såg resultatet var jag inte så nöjd med varken hoppningen eller dressyren, känslan var inte alls lika bra som den varit den senaste tiden. Men om det ändå räckte till det resultatet, och eftersom han var en sådan stjärna i terrängen så är jag helt enkelt jättenöjd och glad!
Fina lilla Rupert!

Vad var egentligen problemen då?
Dressyren: Jag har aldrig tävlat dressyr på denna nivån tidigare, och fattade inte riktigt att jag inte får gå in på banan innan domaren säger till mig. Chefen hade ju inte heller förberett mig på hur saker o ting går till, så det här får jag faktiskt skylla mest på honom. Rupert var kanon på framridningen, men efter att jag yrat omkring och varit koncentrerad blev hen det också. Gick mer uppåt än framåt i traven, gjorde ett (grymt snyggt) byte i galoppen och var inte riktigt blanaserad helt enkelt.
Hoppningen: Här var han heeelt 'flat' som vi säger. Ingen direkt framåtbjudning och tog liksom inte för sig. Jag gick slita mycket och även om jag la honom perfekt på alla hinder och fixade alla distanser så lyfte han ändå inte på benen och rev båda gångerna med frambenen - klonkade i med hovarna liksom. Därför är jag riktigt missnöjd med hans prestation här. Jag är inte den typ av ryttare som skyller allting på min häst, men den här gången var det faktiskt inte jag! ;)
Ett annat hopp-problem var att hindrena helt enkelt kändes för små! När vi kom till banan hade klassen före oss precis hoppat klart sin 1,00-bana och jag trodde att de skulle sätta UPP hindrena till mig, men så visade det sig att de skulle ner. FÖR LÅGT helt enkelt, kanske var det därför han inte lyfte på tassarna...!
Terrängen: Här gick inget fel någonstans! Han var perfekt!
Vi hade en av de snabbaste tiderna och han tvekade inte på ett enda hinder!
Eller jo, han var väldigt spänd innan start och stegrade som en tok inne i 'startboxen'. Chefen fick komma till undsättning och hålla honom tills det bara var att sätta gasen i botten ;)


Jag är så glad att vi båda överlevde vår Fälttävlansdebut!
Jag trodde aldrig att jag skulle våga hoppa terräng på det här sättet eller att jag någonsin skulle bli såhär pass bra i dressyr-dressyr!


I morgon ska jag åka med Chefens svenska nanny Sanna till ett jättestort shoppingcenter och fira, haha!

Nu är vi hemma igen efter en lååång tävlingsdag!

Gick upp vid 5 för att kunna åka vid 6,
sedan nästan 3 timmar ner till tävlingplatsen,
nära 9 timmar PÅ tävlingsplatsen och nu
3 timmar hem igen.
~pust~

Jag kommer skriva ett mer utförligt inlägg i morgon, och då har jag förhoppningsvis fått en del bilder på ritterna också, men jag kan sammanfatta superkort så länge:

Jag trodde att vi skulle få bäst resultat i dressyren, ok i hoppningen och katastrof i terrängen - jag kände mig inte förberedd helt enkelt. Istället gick det pinsamt dåligt i dressyren, flackt och och oflyt i hoppningen och helt fantastiskt i terrängen!

Ja, så kan det gå!

Jag vet fortfarande inte hur det blev med mitt resultat eftersom vi åkte hem då jag garanterat inte blev placerad. Dressyrstraffen var för höga och de två nedslagen i hoppningen gjorde att kanonrundan i terrängen inte räckte till.
Ändå är jag så himla nöjd!
Mer i morgon alltså..!


Min nummerlapp!


Något skitig efter dagen ;)


Bästa killen står och vill komma ut =)

Idag är det 'min' onsdag, vilket innebär att jag inte börjar jobba förrän elva, men måste sedan jobba ända till halv tio ikväll. Idag kan det nog passa dock, för då kan jag pilla med Rupert hela kvällen!

Det 'vardagliga' som bör göras idag är:

• Rida igenom Dressyrprogramet med Rupert
• Rida Kilamonjaro
• Longera + kanske rida Skorpan
• Longera + förhoppningsvis hänga på Georgia

Det tävlingsrelaterade som ska göras är:

• Tvätta Rupert så han inte är gul
• Fläta svansen
• Rycka manen + trimma skägget gjordes igår!
• Knoppa man + pannlugg
• Tvätta det ena schabraket, det andra är nytvättat!
• Se så att mina 'gamla' vita ridbyxor är torra
• Kolla över min utrustning; Kavaj, handskar, hjälmar, ribyxor, stövlar, sporrar, spön osv.
• Smörja sadlar + träns x 2
• Tvätta benskydd
• Fixa broddar
• Fixa martingal
• Ta fram tävlingstäcken för transporten
• Fylla hönät x 2

Ja, det var nog det. Bäst jag börjar snart då, haha!

Idag har jag varit lite busig!
Jag stal en av Kathas hästar ;)

Hon var ledig idag, och Chefens far som äger hästen i fråga ville se om den var stel efter helgens Hunter Trial. Han tyckte dessutom att det kunda vara bra för mig att rida en 'riktigt ordentlig häst', haha!
Aussie, vars smeknamn är Big Black Aussie, är närmare 1.80 i mankhöjd och har gångarter för många hundra tusen kronor! Det var Chefens syster som tävlade dressyr med honom upp på medelsvår nivå tidigare, men nu är han mer kelgris än något annat. Han är lite för stor och okontrollerbar för banhoppning, men terräng är han en stjärna i.

Det hela slutade i alla fall med att vi hoppade några språng. Det var bara lågt (1.10 på filmen), och på en så stor häst känns det som mini-skutt! Det jag egentligen vill visa är hur rolig Chefens far är att rida för. Om ni kollar på filmen nedan kommer ni se hur mycket han är med och driver fram till hindre, och i första språnget gör han något han ALLTID gör när en häst tar avsats och hoppar = Han 'hoppar' lite själv och kickar upp ena benet som för att hjälpa till!
Det är verkligen skitgulligt, haha!

Guuud vad nervös jag var idag!
Det var rätt rörigt på framridningen/uppvärmningen, så man visste aldrig riktigt hur mycket tid man hade på dig innan start. Rupert visste att något var på G, så han vart helt skogstokig!
Bockade och brallade och krökte på nacken och gick i 'passage', hela tiden! Två personer kom fram vid olika tillfällen o sa att man måste vara märkt med ett rött band om man rider en hingst, haha!
Mot startfållan stegrade han sig och slängde sig så när jag tillslut fick honom framåt var det bara att galoppera genom starten och sen var vi iväg - och jädrar vad de gick!

Vi fick ett skitfel på första vattenhindret...
Eftersom jag ville ta det lite lugnare med tempot kom eftervarande C-ponny ikapp oss och hoppade A-hindret i vattenkombinationen samtidigt som mig och Rupert. Det gjorde Rupert så paff att han slängde sig åt sidan så vi missade B-hindret och fick rida på det igen. Ja ja, sådant händer!
Resten av banan var han super!
Vi skulle ha fått rosett om vi inte fått niten, så pass bra var vår tid! Det känns i alla fall kul att de gick så pass bra, och det känns bra inför torsdagens fälttävlansdebut!


Chefens fru tog bilder och förhoppningsvis blev någon bra, det återstår att se när hon kollar dem på datorn!

Jag är verkligen i världens svacka just nu =(

Av någon anledning känner jag helt plötsligt att jag behöver Chefens bekräftelse i mitt arbete med hästarna... Innan har jag förlitat mig helt på mitt eget omdömme och känt mig bekväm i att jag själv ser att mina hästars utveckling, men antagligen på grund av min nyuppkomna osäkerhet så har jag ett plösligt behov att att höra att jag gör rät och att det jag gör är bra.
Så himla drygt egentligen!
Sedan NÄR bryr jag mig så mycket om vad någon annan tycker?

Allt det här blev bara mer förstärkt nu ikväll under Showjumping Leaguen. Katha fick massor av kommentarer om hur han tyckte hennes hästar gick, vad som var bra/vad som var dålig och vad hon ska jobba på. Till mig sa han inte ett ord... Ändå gjorde Kilamonjaro sin bästa runda hittills och gick fanastiskt på framridningen. Mandela gick mycket bättre än sist och jag hade egentligen egna åsikter och idéer om att jag vill rida honom på ett annorlunda sätt men fick aldrig chansen att presentera dessa. Rupert var en hjälte idag - efter första hindret tappade vi rytmen och hittade helt enkelt inte tillbaka! Det gick ok och han hoppade bra, men min ridning var under all kritik kändes det som. Sista hindre var en trippel som vi kom fel på, jag trodde att han skulle klämma in ett till litet galoppsprång men istället tog han av över 2m från första bommen! Jag såg hans framhovar framför hans mule i språnget, men han hade ingen chans att nå över. Ändå försökte han att rädda oss ur en omöjlig situation, och det älskar jag honom för.
Chefen förblev dock tyst.

Det håller på att göra mig galen!
Jag struntar i om det är för att han tycker att jag är duktig, eller om han inte vet vad han ska säga. Man kan alltid klämma i med något! Speciellt när ingen av mina hästar är speciellt enkla att ha o göra med från början, och alla är oerfarna men gör framsteg hela tiden.

Tråååååkigt när det blir såhär...!

Bästa du!
Det här fick mig verkligen att rycka upp mig ♥
Jag ska faktiskt trappa ner lite. Inte ta riktigt lika mycket ansvar själv utan lägga en del på chefen, faktiskt. Det är hans hästar och om han då vill ha allt på sitt sätt så får han ta del av ansvaret till att det blir gjort.

Det har hänt två andra grejer nu i eftermiddag som fått mig på bättre humör:

• Chefen skickade ut mig ensam på terrängbanan med Rupert, och han har aldrig varit så bra! Han verkligen flög fram och tvekade inte på ett enda av de nya utsmyckade hindren! Han kände nog att jag behövde lite stöd. Vi hoppade nästan alla hinder som vi ska hoppa på söndag + ett par för klassen över vår, som motsvarar *nivå med hinder på 1,10. Han var grym!
• Jag blev inkallad och fick döma en klubbtävling i Dressyr, haha!
  De tyckte att jag var hård men rättvis och ridlärarna ver helt lyriska över att de irländska ponnyungarna fått upp ögonen för dressyr ;)

... så är det inget emot hur det är idag.
Dessutom är jag ledig och kan verkligen lägga ner mig på att älta hur trist och deprimenrande allting är. Inget blir bättre av att det redan var en hel del smågrejer som jag våndats över och som nu känns 1000 gånger större och helt ohanterbara!


Foto: Lisa Härdne

För bara några veckor sedan fick ryttaren i mig en riktig boost och jag kände verkligen hur bra jag hade kunnat bli om jag fick chansen att använda och visa hela min potential. Nu känns den ryttaren som ett blurrigt minne. Helt plötsligt är allting svårt och skrämmande.
Hindren framför mig är inte små möjligheter till att flyga utan något så stort och svårt att jag lika gärna kan ge upp eftersom jag ändå aldrig kommer ta mig över det utan att på något sätt förstöra för hästen.
Unghästarna är inte små ystra glädjepaket som jag lär mig massor av utan oberäkneliga vildar som förr eller senare kommer lyckas slå mig till marken igen.

Jag är helt enkelt osäker.

Det är något helt nytt för mig.
Jag har aldrig varit osäker som ryttare innan, och jag vill inte vara det! Det känns skit helt enkelt, och jag vet inte hur jag ska komma ur den här spiralen..!
Kanske ska jag koncentrera på Dressyren ett tag, om jag överlever söndagens terrängtävling och torsdagens fälttävlan det vill säga.


Nu ska jag nog gå ut och rida Rupert.
Förhoppningsvis kan han få mig på bättre tankar...

... det kommer inte att hända i alla fall.



Jag kommer inte gå in på detaljer, men jag hade hittat en häst som jag trodde och fortfarande tror att jag hade kunnat ha fantastiskt roligt med. En valack, Silver, som var lagom stor och lagom gammal och hoppade mig nästan ur sadeln i vartenda språng!
Han hade bara gått jakter tidigare, men ägaren skuttade över 1.50 med honom innan jag skulle provrida! Han språng var verkligen helt otroliga, jag var frälst! Men, så blev det så himla konstigt med kontakten med ägaren. Det kändes som om inget var riktigt säkert och pengar skulle föras hit och dit. Tillslut försökte jag få till något slutgiltigt och bokade en veterinärbesiktning till i morgon, torsdag.
Men, då hade han fått ett bätter bud från någon och sålde hästen tll dem.

Så himla snopet.
Riktigt jäkla skitarg blev jag.
Och åt nutella till middag.

Silver var verkligen en sådan häst jag hoppats på att hitta. En oslipad diamant med massor av potencial. Jag kommer nog aldrig hitta en häst med så fulländad teknik, scoop och spänst som honom...
Som sagt, snopet som satan!

Inte så mycket att göra åt nu då.
Ännu en erfarenhet att lägga i högen helt enkelt.
Sökandet fortsätter....

I måndags, den 7 mars, var det fem år sedan Kenny blev min.
Vi brukade alltid fira denna dagen som hennes födelsedag,
och hon skulle ha blivit 12 år.

Det har nu gått 232 dagar sedan vi sa farväl, och jag saknar henne fortfarande varje dag. Jag minns fortfarande hur det kändes att sitta på henne och krama henne, och hur hon doftade. Den senaste tiden har jag kunnat vara glad och tacksam över tiden vi fick ihop, de flesta dagarna går riktigt bra...

Denna årets viktigaste dag förtjänar ett eget inlägg,
men är två dagar försenat eftersom det helt enkelt fortfarande är jobbigt att titta på bilder och skriva lagom mycket utan att hjärtat börjar blöda igen.

En del tycker att jag torterar mig själv när jag lyssnar på musiken vi brukade rida till och tittar på alla tusentals bilder, men jag känner så himla mycket kärlek när jag gör det, att det är värt att det gör ont.

is gonna be ROXY!


Roxy är en ny häst i stallet, en helt bedårande liten 4-årig tinker!
Hennes ägare är nybörjare, så jag ska ta lite hand om Roxy ibland
så att hon inte hittar på allt för mycket bus..!
Så himla fin är hon i alla fall!

Uppdateringen suger just nu,
men det håller på att hända en så himla spännande jätte-sak, och det har redan hänt spännande normalstora-saker, och jag har fått jobba som en iller för att få de här spännande sakerna att hända så att de tillslut ska leda till den spännande jätte-saken!

Jag får se om jag bestämmer mig för att berätta lite ikväll, eller om jag ska vara ordentlig och inte avslöja något förrän efteråt...

Humm...

Igår var ju jag o Rupert på äventyr!
Tyvärr blev det inga bilder då Chefen var tvungen att fixa så mycket med den **-banan att jag fick hoppa omkring på egen hand för att det inte skulle hinna mörkna.

Det tog nästan 3 timmar att köra ner...
Ända ner till södra kusten skulle vi ju, och även om Chefen varit där ett par gånger tidigare lyckades han köra fel typ 4 gånger. Hans dialekt blev bredare och bredare och svordomarna värre och värre ju fler gånger han insåg att han var tvungen att vända eftersom vi var på fel väg. Tillslut gick han över till Irländsk Gaeliska eftersom jag då inte kunde förstå vad han faktiskt sa, haha!
Vi hann med en hel del intressanta samtal på vägen ner dock.
Vi berörde alla möjliga ämnen så som;

• Livet på de Irländska internatskolorna,
• skolornas betygsystem,
• att man generellt inte ska titta på vägskyltar på Irland eftersom de Irländska ungdomarna har en förkärlek till att snurra på dem (allmänt känt fenomen),
• i princip allt om Irländsk hästavel,
• i princip allt om hästarna här på gården,
• Chefens tävlingskarriär,
• varför det inte finns någon skog på Irland (Britternas fel!),
• varför Nordirland faktiskt fortfarande tillhör England,
• att Titanic byggdes i Belfast (visste inte jag),
• varför de irländska husen har två skorstenar,
  osv, osv.

Väl på plats var det bara att göra i ordning Rupert och börja rida. Chefen hade som sagt inte så mycket tid till mig, men jag och Rupe klarade oss bra på egen hand. Dvs tills vi kom till en dropp-grav = ett nedhopp med en grav vid fotänden så att hästen måste hoppa ut från nedhoppet. Vi har aldrig hoppat ett sådant innan, och Rupe tvärvägrade. Först verkade det som om han bara inte riktigt förstod hur han skulle ta sig an hindret, men sedan kopplade han på ponny-envisheten och bara tvärvägrade. Han är ju inte glad i spöt så det lät jag bli, men jäklar vad han sparkade efter min skänkel, stegrade sig och höll på! Så har han aldrig gjort förr!
Jag ringde i alla fall Chefen så att han kom för att hjälpa oss. Även med hans och banägarens hjälp tog det sin lilla tid. Tillslut fick jag ge Rupert långa tyglar och låta chefen leda honom och hoppa med/bredvid honom över hindret. Då gick det finemang! Sedan hoppade vi det själv ett par gånger.
De andra hindrena tittade han knappt på; trappa ner i vattnet, nedhopp med stock uppepå, upphopp med stock, picknickbord, blomsterbäddar osv var inga problem alls!
Duktig lillkille!

Chefen hade job kvar att göra när jag var klar, så jag gick själv tillbaka till bilen och lastade Rupert och gav honom mat. Sedan ville jag gå och leta efter vatten och tassade upp på stallplanen då jag plötsligt hör något morra inne bland skuggorna. Jag frös till någon sekund men forsatte sedan gå. DÅ hoppar världens största rottweiler ut från ingenstans med sänkt huvud och blottade tänder. Det tog mig en tredejdelssekund att vända på klacken och spurta tillbaka till bilen där jag gömde mig i transporten i 10 min innan jag vågade mig ut!
Hemska hund! Efter det gick jag o letade upp chefen o sa att han minsann får hämta vatten. Sedan var det dags att bege sig hem igen...

Vi stannade till på en resturangkedja som heter någonting o som har riktigt 50-tals-anda o spelar rockabilly. De har supergoda hamburgare och jättestora milkshakes! Där åt vi lite snabbt innan vi begav oss hemåt på allvar. Vägen hem tog lite drygt 2 timmar (hehe) och gick mest ut på att jag frågade Chefen vad alla ortsnamn betydde.
Exempel:

• Bally = Stad, Ballycolin = Colins stad!
• Kil = Kyrka eller någon annan religös plats. Han var inte helt säker på vad Kenny betydde, men när jag sa att den gamla Engelskan hade Kenny/Kenneth som ord för Kung så trodde han att det kunde vara samma.
• Annaharvey = Harveys sunkmark, eller ja, inte riktigt sunkmark kanske, men jag vet inte hur jag ska översätta 'bog' som man kallar marker av torv här.

En väldigt Irländsk dag blev det i alla fall =)

Ska bara ut och lasta Rupert, sedan blir det en 2½ timmes bilfärd ner till Waterford för att hoppa lite terräng!
Är egentligen mer nervös än förväntansfull,
men det hinner nog ge sig under resans gång ;)

Ikväll ska jag på fest, så jag hoppas att v inte blir borta FÖR länge!

Ska försöka få chefen att filma eller ta lite kort!

För det första så har det varit en jättekonstig dag idag!
Tandläkaren var här igår och plockade ut vargtänder på mina bäbisar, så helt plötsligt hade jag 3 hästar som skulle vila, och två som skulle hoppa på kvällen = ingen ridning under dagen!

Kilamonjaro var helknäpp idag!
Höll på att bocka av mig för att han brallade så på framridningen, och inne på banan gick han inte fram. Egentligen vägrade han aldrig, men vid 3 (!!) tillfällen stannade han mitt emellan två hinder, tog ett steg bakåt och fortsatte framåt. Precis som om han visste att vi skulle få fel då!
Vi rev ett hinder också = 1000 fel!

Along came Rupert ♥
Det började med att jag skulle gå ut på lösdriften för att hämta honom. Vi har ingen lampa där, och jag glömde ta med telefonen, så jag famlade omkring där i mörkret. Först hittade jag Billy, kände att han var för stor för att vara Rupert och famlade vidare. Nästa sekund ligger jag på marken i en konstig ställning med näsan upptryckt mot Rupert ena bakhov. Han låg ner och sov och jag ramlade ÖVER HONOM! Stackrare X)
På uppvärmningen kändes han lite trött, men inne på banan tände han till. Idag var hindrena i vår klass uppe på 1,00m och av någon anledning kändes det högt, haha!
I vår klass ser bedömningen ut såhär:
I grundomgången hoppar man hinder 1 till och med 13, där 1-7 är fas I och 8-13 fas II.
Om ingen är felfri i båda faserna går alla som är felfria i fas I till omhoppning.
Det var bara jag och en tjej till som var felfria i fas I (vi båda red hinder nr 9) så det blev omhoppning ändå.
Det var dock nära att det inte blev så!
Domaren sa först att eftersom den här andra tjejen var den enda felfria i fas I vann hon, men då kom jag och gallskrek tills han kollade i sina papper och såg att jag också var det!
Vi var båda felfria i omhoppningen, men hennes häst var en knapp sekund snabbare är oss! Så tvåa kom vi i alla fall, och jag är så fantastiskt nöjd med lillprinsen! Vår första bana på 1,00m, och han kommer tvåa!
Rupert är bäst!

♦

I morgon ska vi kanske åka hela långa vägen till Waterford och provhoppa lite på den terrängbanan där jag och Rupert ska debutera fälttävlan den 17:e (st Patricks day!). Fränt serru!

Vart ska jag börja? Jag älskar det mesta med det här landet; Naturen, byarna, kusten, hästarna, fåren, människorna, gemenskapen, språket, musiken och alla härliga uttryck ♥
Irlands landskap är unikt och sagolikt, man förstår verkligen hur det kommer sig att landet är så mytomspunnet när man ser alla fantastiska vyer som erbjuds. All grönska, all växtlighet, daggen, dimman, vinden och regnet, allt är som gjort för mystik och legendariska äventyr!
Folket här tar hand om varandra och den gemytlighet som språket och musiken skänker ger landet en karaktär som är helt unik! Det är väl det vi 'utlänningar' finner så charmerande med Irland.
Engelskan som språk har jag alltid föredragit framför Svenskan, det har ett bättre flyt och vackrare klang enligt min mening, det är mjukare att tala. Artigheten i språket är något som också faller mig i smaken. Jag vet att många finner det gammeldags att be om ursäkt och kalla någon Sir/Mr/Mrs/Miss osv, men jag tycker att det är döcharmigt och älskar att bli kallas Miss Maja!
Inne eller runt omkring storstäderna är det annorlunda, framförallt i dessa tider, men här ute på landsbygden har djuren det oftast väldigt bra. Jag kan garantera att inga ridskolehästar i hela Sverige lever ett bättre liv än de på vår gård! Jag fullkomligt älskar att köra ut med fyrhjulingen över de oändligt stora gröna fälten för att samla ihop alla 35 hästar/ponnyer och sedan köra bakom dem när de far i vild galopp in mot stallarna. Nog får de stå ut med skumpande nybörjare och temperamentsfulla ungar ibland de också, men eftersom de efteråt får galoppera ut på de stora fälten igen så verkar de tycka att det är rätt ok ändå....

Först och främst bör det nämnas att Sverige och Irland är väldigt olika när det kommer till hästar och ridsport. I Sverige lägger vi ner oss väldigt mycket på att vara så 'Tyska' som möjligt, men med en Svensk twist så att säga. Vi är generellt väldigt förståndiga i vår ridning, eller försöker vara i alla fall. Många hästar behandlas som porslinsgrisar som helst ska kunna kontrolleras mer eller mindre under dygnets alla timmar. Det förekommer knapp här! På både gott och ont kan jag tycka, själv är jag nog något slags mellanting. Jag vill att allt ska vara i ordning och prydligt och jag vill att min häst ska ha det säkert och bra omkring sig. Men att låta hästen stå inne hela dagen bara för att det regnar? Nooo way.
Vanligare här på Irland är att hästarna till exempel gått minst en jakt innan de faktiskt lär sig att arbeta i form, om de ens gör det över huvudtaget. Går hästen att sitta på, då är den redo för sin första jakt. Något sådant skulle aldrig förekomma i Sverige!
Nu kommer vi alltså in på anledningen till varför jag trodde att det skulle vara bra för min ridning att komma till Irland: Jag behöve rocka loss lite som ryttare. Man kan bli FÖR noggrann, man kan bli FÖR perfektsökande, man kan bli FÖR kontrollerande. När detta händer slutar man rida på känsla och förlitar sig helt på teknik, och det är ingen ridning jag vill utöva. Det finns oändligt många, både mer och mindre framgångsrika, ryttare som rider utan känsla men som har en otrolig ridteknik, och som är helt tillfreds med det. Men jag är inte en sådan ryttare. Den senaste som tog upp det här med mig var Gisela. Hon menade att det är få ryttare som är kapabel till att rida på känsla på det sättet jag kan, men att jag slutat tro på mig själv och där igenom tappat den ryttarkänslan. Nu när jag är så medveten om detta, så känner jag att jag hittar tillbaka till den mer och mer - och det hade jag antagligen inte gjort om jag stannat i Sverige. Jag har dessutom fått fruktansvärt svårt för att vara modig och lita på hästen jag rider när vi hoppar. Jag känner att jag måste lägga hästen perfekt och att allt hänger på mig om hästen kommer hoppa felfritt eller ej. Det har vi också börjat jobba mer på nu, framförallt genom att hoppa terräng som jag faktiskt tycker är skitläskigt. I flera lägen där ute på terrängbanan MÅSTE jag lägga min tro på Rupert och lita på att han hjälper mig - och varje gång han gör det så blir det lite lättare.
Slutsatsen här är väl egentligen att Irland helt enkelt är vildare än Sverige, ibland på ett bra sätt och ibland på ett mindre bra sätt. För mig, har det hittills bara varit positivt att bli lite vildare!

Rent generellt då, vilket land föredrar jag?
Jag får nog faktiskt säga Sverige.
Irland kommer alltid vara heligt för mig, och av den anledning vill jag inte att det ska bli för mycket vardag. Jag vill bevara mystiken och alla platser jag ännu inte utforskat! Sverige kommer alltid vara hemma.
Framförallt nu i dessa tider skulle jag aldrig flytta hit. När det kommer till att leva/studera/jobba så kommer kontrollfreaks-Sveriges stabilitet alltid vinna. Det känns tryggare helt enkelt.
Jag älskar Sveriges natur, men Irlands är strået vassare eftersom den är så varierande. Det finns växtlighet här som inte finns någon annan stans på jorden! Tack vare golfströmmen så kan vi redan nu rida i T-shirt här medan det är snö i Sverige. DOCK blir det aldrig riktigt varmt här på sommaren, så som det blir i södra Sverige.
Ett väldigt viktigt minuspoäng till Irland är att de kör på fel sida vägen! Hallå, det är inte många länder som fortfarande gör det - varför kan vi inte alla ha högertrafik, det sklle underlätta SÅ!

• Min familj och mina vänner såklart!
• NISSE!
• Umgänge rent generellt - visst gillar jag mina nyfunna vänner här, men jag kommer nog aldrig bli så bekväm med dem som med mina vänner hemma, och hemma umgås man mer med fler än man gör här, såklart!
• Svensk mat
• Saltlakrits
• Havet
• Svensk ungdom - ja, ni läste rätt. De allra flesta ungdomarna här är så fruktansvärt omotiverade och de flesta jag mött är vidriga mot sina föräldrar. Så är det i alla fall inte i mina umgängeskretsar hemma.
• Ambitiösa ryttare - ja, de flesta här är rätt hopplösa faktiskt, haha! I alla fall kunskapsmässigt.
• Renheten i vårt språk - Irländarna svär väldigt mycket....
• Svensk sommar - Sommartider, hej ,hej!
• Bussar och tåg som fungerar smidigt - JA, jag tycker faktiskt inte att sj suger! Inte jämfört med det de kallar rälstrafik här!
• Min cykel - Hemma har jag en äldre damcykel vid namn Polly. Med Polly tar man det lugnt när man cyklar, mountainbiken jag använder här bli jag så sjukt stressad av att cykla på. Visst, bra motion, men jag cyklar verkligen fort som en dåre! Jag kommer få en hjärtattack snart!
• Ännu mer min moped och min biiiiiil!!!!
• Självständigheten - Hemma bor jag själv, lagar min mat själv, kör min bil själv osv. Det passar mig!

• Enkelheten - mitt liv här är väldigt okomplicerat...
• Alla goa människor jag jobbar med och omkring!
• Mina älskade, älskade hästar! - Gud vad det kommer kännas konstig att inte rida dem varje dag =(
• Att gå till puben och ta en öl eller två - i all sin enkelhet.
• Språket - åh, vad jag kommer sakna att tala engelska!
• Min verklighetsflykt - Jag lever verkligen i en bubbla här, och jag är orolig för hur det kommer kännas att leva utanför den bubblan igen...!
• Terrängbanan - jag tycker att den är skitläskig, men älskar att den är där! Att bara kunna galoppera vilt över fälten och skutta över stockar och ner i vatten när än man känner för det...!
• Tesco - mitt 'Irlandsgodis', bästa yoghurtarna och juicer!
• Storleken - det är inte speciellt långt någonstans här ifrån, det känns väldigt hanterbart på något vis. Bara att tävla på Irland är hur enkelt som helst eftersom man kan åka precis ÖVERALLT om så bara över dagen!
• All grönska - Ja, Sverige kommer vara grönt när jag kommer hem. Men det är inte Irländskt grönt...
• Att få sin kunskap värdesatt - Här kan folk komma och fråga om råd eller hjälp av någon som kan mer än dem. I Sverige och framförallt Hästsverige skulle man ALDRIG göra det. Här har jag till och med fått ge korta lektioner eftersom folk bett mig om hjälp med sin häst eller tips på bett eller tillpassning av sadel osv.
• Rupert ♥ - får en egen punkt. Den lilla ponnyhästen har verkligen varit min räddare i nöden. Han hjälper mig i min sorg och längtan efter Kenny på ett sätt som ingen annan kan, har kunnat eller kommer kunna. Det känns ändå tryggt på något vis att veta att han alltid kommer finnas här när jag vil hälsa på.

... har överträffas sig själv nu igen!

Har alldeles nyss kommit in efter att ha ridit honom ute på ett av fälten i dressyrsadeln och verkligen trimmat. Han var så jäkla frän! Hur laddad som helst, men ändå kontrollerbar så att han blev sådär häftigt kraftfull i allt han gjorde!
Traven verkligen bara flöt fram, och i galoppen fick jag verkligen jobba för att hålla honom i arbete eftersom han hellre ville sträcka ut över fältet.
Först jobbade vi på den förvända galoppen eftersom det på senaste tiden blivit ännu tydligare att han är starkare i vänster sida än i höger, och tillslut kändes han som smör att rida.
Då började jag rida på en 8-volt, och egentligen bara för att testa bad jag honom om ett byte vid x. Som om han aldrig gjort annat bytte han! Lugnt, stadigt och balanserat. Så vi fortsatte på 8-volten och bytte vid x 10 gånger, och varje gång var det lika väl genomfört och balanserat!



Vi påbörjade ju byten för ungefär 1 månad sedan, men eftersom han blev så förvirrad la jag det projketet på hyllan och koncentrerade på Gisela-träningarna.
Nu kom de så naturlig för honom!
Bästa Rupert ♥

Som jag nämnt två inlägg tidigare har jag hittat en ny häst som väckt visst intresse. Han är grå och heter Silver, och han är som sagt en han. Han är precis den typen av häst jag trodde att Irland skulle krylla av, och precis den typen av häst som jag trodde att jag skulle ta med mig hem.

Nu återstår det att se.

Jag har fått reda på all teori jag behöver,
och jag hoppas på ett praktiskt prov inom kort!

Ett par här på gården känner till ägaren och jag ska tydligen inte förvänta mig så mycket vad det gäller markarbetet. Men som jag sa till dem så tycker jag att det är bättre med en häst med ett riktigt bra språng och vilja att hoppa men som behöver skolas, än en välskolad häst med ett medelmåttigt språng tillika intresse för hoppning.

---

Dessutom!
Så har det allra första stället jag tog kontakt med hört av sig igen, och det verkar som om de har en/flera häst/hästar som skulle kunna vara min drömhäst! Detta ställe ligger ju så långt bort som det bara är tänkbart på den här ön, men mina älskade föräldrar kommer snart och hälsar på, så då skulle vi kunna ta oss dit!
Jag fastnade verkligen för det här stället, bara en sådan sak som att de som sagt hade 3 egna uppfödningar startade på Olympia 2010 gjorde mig lite exalterad!

Ska bli spännande att få mailsvar!

Och inte vilken blå som helst utan
Babyblå!

Jag vet inte vad det är med mig och groteska skor den här veckan, men nu blev det såhär. Egentligen ville jag ju ha de röda, men blev blåst så att det bara ven i öronen på mig - så snubblade jag över dessa: Precis exakt min storlek, och till ett larvigt billigt tradera-pris. Tillslut kom jag fram till att det är ett par Tretorn Advance jag vill ha, det är stöveln i sig som är det viktiga, färgen spelade verkligen ingen som helst roll - och se, det fick jag ju äta upp!

Irländarna kommer kikna av skratt när de ser dem, och jag har ingen aning om vad chefen kommer säga. Men sedan när bryr jag mig om sådär värst mycket om vad andra säger?
Jag kommer ju då alltså BARA använda dessa här hemma, vardagsstövlar liksom, och spara de svarta som tävlingsstövlar. Ja - bra plan!

Har hittat en ny häst som jag ska visa chefen nu på lunch!
Den står inte allt för långt bort, så med lite tur kan Chefen köra mig dit för att provrida.

Den verkar vara precis vad jag letat efter, förutom det faktum att det är en valack - men varför vara sexistisk egentligen? Det kanske fungerar jättebra med en valack!

Hoppas, hoppas, hoppas!