Ambitions 'n' twelve heavy weight wrestlers
I morse vaknade jag efter en 11 timmars sömnfest och var fortfarande trött, sliten liksom. Men jag hade bestämt mig för att gå upp och kraftfodra hästarna, så det gjorde jag.
Känner inte direkt av någon feber eller yrsel, men är fortfarande matt i hela kroppen, hostar fortfarande och magmusklerna+diafragman känns som om de ska gå sönder.
När Chefen fick syn på mig på stallplan tittade han på mig en stund, sedan föreslog han att jag skulle ta en promenad och försöka få lite färg i ansiktet och liv i kroppen.
Så jag tog en kort promenad innan jag gick till lösdriften där mina pojkar bor.
Rupert blev onekligen överlycklig av att se mig och tryckte direkt in sitt huvud under min arm och ville mysa. Killi ville också mysa, men han vet inte riktigt hur man gör... Han sänker bara sitt giraffhuvud och tittar sig lite fundersamt omkring medan jag kliar honom lite kring öronen, sedan lunkar han iväg. Billy Bonkers var helt sprättig, ryckte liksom till hela tiden och ville mest bara bli matad men nöjde sig tillslut med lite kli i pannan han också.
♥
Under tiden jag går runt på lösdriften för att kela lite med de andra pojkarna följer Rupert bokstavligt talat i mina fotspår (trampar tom på mig ibland) med mulen som fastklistrad under min arm. Det är rätt gulligt, men man börjar ju fundera vad som pågår mellan öronen på honom...!
Sedan gick jag till Skorpan.
Men vi får liksom ingen quality-time längre, eftersom de andra 1- och 2-åringarna har börjat vänja sig vid mig vid det här laget. Har jag tur hinner vi gosa lite innan de andra (12!!) inser att jag är där och vill bli klappade på och bita mig i knävecken. Jag pratade med Chefens far om det där med knävecks-bitandet, och han sa att när små hästar busar med störa hästar så är det den lilla hästens bästa 'krigsteknik' att bita den stora hästen i 'framknäna' (carpus) för att förhoppningsvis få ner motståndaren på knä pch på så vis kunna övermanna honom.
KUL att 12 jätte-bäbisar som inte har den blekaste aning om sin kroppstorlek försöker övermanna mig!
Tur att Skorpan snar flyttar in i stall...
Känner inte direkt av någon feber eller yrsel, men är fortfarande matt i hela kroppen, hostar fortfarande och magmusklerna+diafragman känns som om de ska gå sönder.
När Chefen fick syn på mig på stallplan tittade han på mig en stund, sedan föreslog han att jag skulle ta en promenad och försöka få lite färg i ansiktet och liv i kroppen.
Så jag tog en kort promenad innan jag gick till lösdriften där mina pojkar bor.
Rupert blev onekligen överlycklig av att se mig och tryckte direkt in sitt huvud under min arm och ville mysa. Killi ville också mysa, men han vet inte riktigt hur man gör... Han sänker bara sitt giraffhuvud och tittar sig lite fundersamt omkring medan jag kliar honom lite kring öronen, sedan lunkar han iväg. Billy Bonkers var helt sprättig, ryckte liksom till hela tiden och ville mest bara bli matad men nöjde sig tillslut med lite kli i pannan han också.
♥
Under tiden jag går runt på lösdriften för att kela lite med de andra pojkarna följer Rupert bokstavligt talat i mina fotspår (trampar tom på mig ibland) med mulen som fastklistrad under min arm. Det är rätt gulligt, men man börjar ju fundera vad som pågår mellan öronen på honom...!
Sedan gick jag till Skorpan.
Men vi får liksom ingen quality-time längre, eftersom de andra 1- och 2-åringarna har börjat vänja sig vid mig vid det här laget. Har jag tur hinner vi gosa lite innan de andra (12!!) inser att jag är där och vill bli klappade på och bita mig i knävecken. Jag pratade med Chefens far om det där med knävecks-bitandet, och han sa att när små hästar busar med störa hästar så är det den lilla hästens bästa 'krigsteknik' att bita den stora hästen i 'framknäna' (carpus) för att förhoppningsvis få ner motståndaren på knä pch på så vis kunna övermanna honom.
KUL att 12 jätte-bäbisar som inte har den blekaste aning om sin kroppstorlek försöker övermanna mig!
Tur att Skorpan snar flyttar in i stall...
Kommentarer
Trackback
