Jao, som ni kanske märkt är jag något av en oroare.
Jag försöker ständigt tänka på att det viktigaste är att jag och Nelly har roligt ihop, och det fungerar nästan alla gånger. Men så ibland känner jag mig pressad av att hon visar sådan potential...
Jag tycker att det är jättekul att folk kommer fram och säger att hon är så himla fin, jag känner någon slags moderlig stolthet då och bekräftelse eftersom jag själv tror på henne så mycket.
Oftast boostar det här bara och jag blir jättetaggad! Men, om jag av någon anledning är lite känslig och/eller osäker (kan ha något med mitt generella självförtroende, skolan, framtiden eller vad som helst egentligen att göra) så blir jag direkt ännu mer osäker. Jag känner att jag inte kan ge henne det stöd hon behöver för att verkligen befästa sin stora flashiga gång, och grym osäkerhet eftersom jag nätt o jämt klarar av att sitta hennes spektakulära språng.
Som tur är varar det här inte så himla länge...

Idag känns det redan lite bättre.
Nelly var lika glad att se mig som vanligt i stallet,
och vi borstade och myste som bara vi kan ♥

Jag ska ta åt mig all konstruktiv kritik och alla råd jag fått de senaste dagarna, jag ska vara öppen för nya förslag och prova mig fram - men inget ska bli forcerat. Jag är medveten om att min ridfilosofi och mitt ridsätt inte är det mest effektiva, men jag har fått bekräftat om och om igen att min ödmjukhet är det som gör mig till den ryttare jag är, och att jag inte så låta någon ta det ifrån mig. Det tänker jag hålla fast vid.
En av Nellys finaste egenskaper är att hon är väldigt förlåtande. Detta ska jag inte utnyttja, men jag ska ha det i åtanke och kanske jag också kan bli lite mer förlåtande mot mig själv!

Nu ska jag återgå till mitt braiga jag och mitt vanliga braiga tänk:
Nelly är en stjärna, och hon är med mig!