Idag har jag varit i Halmstad och kollat på hopptävling.
Det var alltså min första Svenska hopptävling på över ett år, och det var verkligen... lärorikt. För det första kändes det väldigt lågt och enkelt - banorna var generellt betydligt enklare än på Irland (kan ha att göra med att tävlingarna jag red visade sig motsvara nationell-nivå och dagens tävlingar var lokala o regionala, men ändå...). För det andra reagerade jag på hur många hästar med faktiskt rätt dålig teknik som fanns på tävlingen. För det tredje; Vad GÖR folk med sina händer!?

Jag skulle vara beredd att säga att mer än hälften red med alldeles för korta tyglar och höll händerna i jämnhöjd med bröstet! Vi snackar som ett extremt uppresande tygeltag - men KONSTANT!
Jag kan förstå att man, i ett försök att få extra inramning och om man har en häst som gärna dyker, höjer handen vid något eller några tillfällen inne på banan - men SÅ högt, och HELA tiden!?
Nej, jag förstår inte vad man försöker uppnå, men kanske reagerar jag så eftersom jag vet att min irländska chef hade skällt öronen av mig om jag ridit så ;)

Det här är den bilden där jag själv har mina händer högt, och jäklar vad skäll jag fick, hehe! I mitt försvar kan man ju säga att jag ridit här 4-åriga Rupert några enstaka gånger, han var sjövild och 2 sekunder efter den här bilden togs galopperade han rätt in i hästen framför och nästan crashade i de tre kommande hindrena...!

Jag försöker verkligen stanna, och det gick verkligen inte, haha!
Nu kan jag ju skratta åt det, men där var jag nog lite rädd!


Dessutom var alla väldigt pigga på att lägga på spöt - det ser man väldigt sällan på Irland.
De klatshade med spöt innan hindret, över hindret, efter hindret (om hästen rev), och i alla fall innan hindret kan jag hålla med om att det behövdes ibland, men jag kan inte förstå hur ryttarna tänker när de lägger hästen klappkanon skitfel på ett hinder och sedan lappar till hästen som tog beslutet att stanna eftersom den är hinderklok och försiktig! Man blir ju inte annat än trött alltså...