Här kommer det bli ofantligt mycket text nu, men jag är så inspirerad och har så otroligt mycket tankar och funderingar just nu att jag bara måste få ner allt! Med så här mycket glöd i mig kommer jag nog snart inte kunna hålla mig från att publicera mina mål med Nelly, några kommer ni redan upptäcka i dessa texter:



HOPPNING - FEMÅRINGARNA
Det var så stor skillnad på unghästarna i den här klassen! En del 5-åringar (alt. 6-åriga fölston) ser så himla färdiga ut, medan andra ser ut som förvirrade 3-åringar. Man får verkligen svart på vitt hur olika hästar utvecklas olika snabbt, och det kan ju faktiskt mycket möjligt vara så att de valpigaste som hoppar Scandinavian Open är de som kommer bli de bästa tävlingshästarna i längden även om de inte är de bästa för dagen.

För mig personligen fick jag uppnått precis det jag ville av att se 5-åringarnas final. Jag fick se hur unghästarna är som klarar av en tävling av denna standard, ungefärlig svårhetsgrad på banan och vilken press som läggs på dessa 5-åringar rent allmänt på en tävling som Falsterbos Folksam Scandinavian Open!
För Nellys del känner jag mig faktiskt ganska säker på hennes karaktär och förmåga. Höjdmässigt och tekniskt kändes banan helt klart överkomlig (bokstavligt talat, haha).
Det som fick mig att tänka till något var att alla ekipagen såg så självsäkra och stadiga ut, men ändå kunde en häst som Malin Baryard Johnssons stanna ut sig. Hästarna såg alltså inte alls berörda ut av arenan (de hade ju förvisso varit inne där en gång innan...), men blev ändå 'rädda' för vissa lite spooky hinder. Det jag försöker säga är väl att även om de flesta hästarna rids av proffsryttare så var ingen vinnare given..!

Med Nelly känner jag mig inte alls orolig för att hon skulle bli tittig eller orolig av arenan eller publik, hon är så fantastiskt bra i huvudet på det viset! Det jag kunde se som vårt största problem är det faktum att man inte riktigt fick rida hästarna som unghästar. Alltså man fick inte utnyttja utrymme och tid mellan hindrena för att kunna lägga hästen perfekt om man tappat rytmen eller rätta till en obalanserad galopp - hindrena kom för snabbt och tiden var satt alldeles för snålt för det. En del sneddade till och med över hindren, och klarade ändå tiden med nöd och näppe. Detta även efter de ändrat maxtiden...
I nuläget hade detta gjort en felfri ritt omöjlig för oss, men vi har ju faktisk ett år på oss att träna, så det kommer förhoppningsvis inte vara något problem alls när vi väl är där =)

Det var väldigt givande att se alla dessa duktiga ryttare på så orutinerade hästar. De flesta ahr ju jobbat en del för att ta sig till den här finalen, och det var intressant att se skillnaden mellan de som verkligen ville vinna idag och de som vill vinna i framtiden. Speciellt imponerad blev jag av en ryttarinna (minns ej namn eller hästens namn) som red en häst som utmärkte sig bland alla de andra då den var extremt försiktig. Hoppade väldigt stort över vissa hinder och verkade stå emot lite ibland. Efter ungefär halva banan missbedömdes en oxer och även om hästen hoppade gigantiskt landade de mitt i hindret, men fortsatte oskadda i galopp efteråt. Detta var ekipagets första fel på banan, och det var inte många felfria, ändå väljer ryttaren att hoppa första hindret en gång till och sedan utgå - till synes endast för hästens skull. DET är stort i mina ögon.
♦

HOPPNING - STÖRRE KLASSER
Jisses vad inspirerad man blir av att se världsryttarna rida!!!
Hur de löser knepiga situationer, hur de kommunicerar med sina hästar, vilken känsla de har, hur skickliga de är och vilka fantastiska hästar de har! Som vanligt sitter jag mest vid framridningen, i alla fall under grundomgången, och allra roligast är det att följa en ryttare under framridning, framhoppning och sedan inne på banan. Muchos intressant!
Det har gått så lång tid sedan jag hoppade större hinder, så i dessa klasser finner jag banan helt klart skitläskig, men desto mer imponerad blir jag av ekipagen som tar sig runt! När man kommer till de höjderna att man hinner räkna ett par sekunder från avstamp till landning, då finner jag hoppningen både läskigare och häftigare än någon annan gång! En dag Nelly, en dag är det vår tur ♥

Jag känner mig fullständigt lysande av inspiration när jag lämnar min plats på läktaren efter en sådan hoppklass - så imponerad och fylld av inspiration!
♦

DRESSYREN
Det blev faktiskt en hel del dressyrtittande för min del också!
Efter Irland kan jag titta på dressyren ur ett helt nytt perspektiv och med ett nyfunnet intresse som behöver stimuleras ;)
Även om jag i nuläget inte känner alls samma sug i magen när jag är publik vid en GP-dressyr som en GP-hoppning, kan jag ändå komma på mig själv med att längta till det ögonblick då jag och Nelly kan dansa fram över en arena på det där viset. Piaff, passage och piruetter är kanske att ta i, men vem vet? =)
När jag satt och såg GP-ekipagen rida fram så kom allt jag lärde mig av Gisela Holstein tillbaka. Även om jag och Rupert bara kunde av bråkdel av vad dessa ekipage kan så tittade hon ändå på oss med sina FEI-dommar-ögon och menade att vi hade kunnat komma långt. Bara de få gångerna jag red för henne hände så himla mycket med min ridning, jag fick verkligen som jag nämnde tidigare: ett helt nytt perspektiv! Och det är alltid bra att kunna se saker ur så många olika perspektiv som möjligt, först då har man en chans att se den verkliga helheten.

Det jag för dagen tänkte allra mest på var något som förbryllade mig lite. Jag minns en träning som Gisela hade och som jag tittade på, med en Irländsk ryttare som red en 5-årig valack och de tävlade på *-nivå i fälttävlan. Det är verkligen en fantastiskt ambitiös häst som alltid vill vara till lags och alltid ställer upp, även om han är så ung och oerfaren. Han är stor och svart men mycket gång och ligger nästan alltid i topp efter dressyren då han alltid verkar tyckas trollbinda publik och dommaren. Gisela var dock mindre imponerad.
Hon tyckte också att hästen visade mycket potential och såg flashig ut, men hon menade att han inte är till ro med sig själv. Han kunde genomföra ett ett dressyrprogram på pricken rätt, men hans ögon och det faktum att han hela tiden fipplade med sina läpper visade att han inte var till freds. Domarna på lägre nivå såg alltså inte detta, eller kanske förstod de inte, men en domare av Giselas standard och med henned kunskap kan istället inte förbi se det.
Det här är, som ni kanske förstår, något jag tänker på ibland. Det var som om hästen gjorde en tyst protest, även om han var för godhjärtad för att bråka med sin ryttare. Detta beteende kunde man se ibland hos nästan alla dresyrhästar jag tittat på under mina dagar på falsterbo - just dessa upprörda ögon och fipplande med läpparna. De ser hur flashiga ut som helst och deras kroppar är fullkomligt lösgjorda - men deras sinnen är inte det.
Detta är såklart endast mina egna tankar och funderingar, och jag kan ju faktiskt inte så mycket om denna slags dressyr. Men när tanken slår mig går det upp för mig att jag nog alltid kommer föredra markarbete framför dressyr...
Och att även om jag skulle tycka att det var jättekul att lära Nelly några av de högre skolorna inom dressyren, så skulle jag inte vilja rida henne på det sättet. Antagligen måste dessa hästar vara så explosiva och nerviga för att man ska få fram det man vill hos dem och göra dom spektakulära inne på banan, men för en tjej som alltid strävar efter att rida sina hästar lösgjorda och avslappnade känns det som något väldigt främmande...

Man kan kanske säga det som att även om hästen jag sitter på endast gör som den svarta Irländska hästen, en tyst nästan omärkbar protest, så vill jag vara en så pass skicklig och ödmjuk ryttare att jag ändå märker det och direkt kan göra något åt det.
Jag vill ha glada hästar som är lösgjorda i både kropp och sinne.
♦

SYDSVENSKAN FALSTERBO HUNTING
När jag såg huntingen förra året tyckte jag att terränghindren var jättesvåra, men att banhoppningshinderna såg väl överkomliga ut. Efter ett år på Irland har min inställning ändrats helt. Jag kan nästan svära på att jag och Nelly (och att jag och Rupert) hade kommit runt den banan redan nu när hon bara är 4 år. Alla terränghinder inklusive det stora bordet inne på arenan är hinder vi redan hoppat på Irland, och som känns urenkla!
Det är synd att man måste vara lite kändis för att bli inbjuden, för om några år skulle det vara grymt kul att rida huntingen med Nelly - hon hade klarat det lätt och prispengarna är ju inte att leka med.
KUL!

♦◊♦

Det var nog allt som for omkring i huvudet just nu ;)
Mina tanktar och min mun går i ett och jag fullkomligt sprutar ut information, tankar och funderingar åt alla håll just nu. Mina föräldrar tycker väl att det är sådääär kul, men de står ut med mig i alla fall, haha!