Här har vi ännu en tanke som väcktes under Falsterbo Horse Show:

Jag är en av många ryttare som har problem att hålla ögonen från min häst. Jag har allt för ofta inte blicken framåt när jag rider, utan sneglar ner på hästens nacke/öron. Otaliga intruktörer har på alla möjliga vis försökt få mig att sluta med denna ovana, och det har väl sakta men säkert blivit bättre även om jag fortfarande gör det under varje ridpass. Det finns faktiskt väldigt mycket åsikter om det här med att titta ner när man rider, även om man så bara sneglar så menar de flesta att det förstör sitsens helhet och ser så fult ut osv.
Men för mig har det blivit ett tecken på full koncentration.
Visst har jag också stött på de livsfarliga ryttare som på framridning/framhoppning stirrar så på sin häst nacke så intensivt att de inte ser vart de rider eller vem de rider rätt in i. Men lika oansvariga som jag tycker dessa ryttare är, så finner jag inte den ryttare som alltid rider med blicken framför sig och som ser allt som händer runt omkring alls lika intensiv och passionerad som den ryttare som håller ett konstant focus på sin häst med både blick och hjärta.
♦
Det jag menar är väl egentligen att denna egenskap/sitsfel inte stör mig, OM man är en tillräckligt skicklig ryttare det vill säga. Det är, som jag nämnt, skillnad på den ryttare som psykar sin häst och har noll koll på omgivningen vilket resulterar i att man rider in i andra och orsaka olycker - och den ryttare som är så intensivt uppkopplad med sin häst att de rider i en egen bubbla, men med sådan simultankapacitet och finess att man kan glida omkring en ridbana med flera ekipage utan att påverka de andra eller låta de andra påverka den egna magin.

♦

Biff-Maja sneglar lite på Mandela (inte så konstigt med tanke på att han var sjövild), hur jag egentligen har mina händer hör ju inte riktigt till saken, men - haha:


Några focuserade sneglare ni säkert känner igen:











Några åsikter?