Inte ok någonstans.

Jag fick en länk från Malin, det är säkert fler av er som redan sett det:
http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1389233/Den-irlandska-krisen-i-hastarnas-spar.html

Det fick mig att börja gråta.
Jag visste att det var illa, men följer inte nyheterna så mycket, och här ute på landsbygden märker vi inte av detta alls. Jag blir så arg och besviken på människan när sådant här händer. Man måste ju någonstans veta att man övergiver hästen till sitt öde, utan mat eller skydd, och att de överlever inte det!

Det är i sådana här stunder jag vill ha en egen gård och bara samla upp alla dessa hästar, ge dem ett hem, en trygghet och massor av kärlek. Kanske bedriva någon slags omplaceringsverksamhet. Men man ger ju inte ens de här hästarna en chans...

Alla hästar förtjänar att bli älskade och värdesatta!


Fy fan vad jag känner mig maktlös.







Kommentarer
Emelie

Sv: Men det är ju precis det jag menar, det är så sällan när man letar som man hittar den där hästen som har det där lilla extra. Det är mycket vanligare, enligt min erfarenhet, att det visar sig hos hästar när man haft dom ett tag. Jag hade en jättefin hingst för några år sedan som går svår hoppning i Brasilien nu, han var skittråkig att rida första gångerna, stel och stabbig och trist, men efter ett tag när jag fick rida till honom som jag ville ha honom så var han fantastisk :)

Du har ju fördelen om du köper en häst där du jobbar nu att du verkligen kan testa den och då håller jag helt med om att du ska vänta till du hittar en som känns helt rätt.

2011-02-23 @ 09:39:25
URL: http://emelielundqvist.wordpress.com
Malin

Åh vad bra att även du uppmärksammar detta på din blogg! Tack!

2011-02-24 @ 21:07:12
URL: http://enhundradelssekund.blogspot.com/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0