Varje dag funderar jag över vad det är för häst jag ska leta efter.

Ibland så tänker jag att jag inte ska leta så flitigt, bara se mig om helt utan begränsningar så att jag verkligen känner när jag hittat rätt, när kemin stämmer och det bara säger klick. Det skulle vara det bästa.
MEN
Faktum är att jag har exakt samma teori och tänk vad det gäller män, och faktum är tillika att jag infinner mig i ett kroniskt tillstånd av 'singel'. Alltså verkar inte denna metod fungera speciellt bra för mig, är tiden ute för obotliga romantiker? Eller händer sådant kanske bara en gång i livet...

Nothing compares to you, Kenny ♥

Det lämnar två alternativ utan ordentligt fasta riktlinjer:

Alternativ I
Jag försöker hitta en häst som är inriden, men inte speciellt utbildad så att jag har möjlighet att forma den och rida den till en sådan häst som jag vill ha. De enda krav jag har på en sådan häst skulle vara att den inte är äldre än 5 år (helst 4), besitter hyffsat bra ridbarhet och 'huvud' samt att den uppvisat ett bra språng. Jag ska helst känna mig mer eller mindre säker på hästens kapacitet och att det är i alla fall 1.30-hoppning.

Alternativ II
Jag försöker hitta en häst som redan tävlat lite och uppvisat kapacitet för större klasser. Helst inte äldre än 7 år och redo för 1.20. Detta bör vara en lätthanterlig häst som jag enkelt kan ta med mig själv på tävlingar och redan i vår/sommar sätta lite press på, och kanske hinna vara med i lite cuper eller dyl när jag kommer hem till Sverige.

Olika dagar lutar det åt olika alternativ, eller varienter av de ovanstående...
Ibland vill jag absolut tävla mer, jag älskar tävlingar och detta inte för tävlandets skull utan för stämningen och sporten. Med Kenny valde jag att gå långsamt fram eftersom jag var så säker på hennes kapacitet att jag inte ville pressa henne, jag ångrar det verkligen inte med det gjorde att jag inte fått så mycket tävlingserfarenheter som jag velat. Vissa dagar vill jag verkligen göra hela den biten och satsa på det! Visa vad jag går för när det gäller liksom!
Andra dagar känns det som om jag mer är ute efter ett långtidsprojekt. Jag vill forma min egen häst, inte hitta en som är trasig och försöka laga den utan arbeta med hästen från början. Då känns det som om jag på bästa sätt kan få 'hästen jag förtjänar' på något vis, och då kan jag förhoppningsvis hitta en som besitter en lite bättre kapacitet och ta vara på den!

Det enda som egentligen är konstat är det faktum att jag verkligen vill ha ett sto, och att den ska ha ett stort språng. Jag vill liksom se en framtid med den kommande hästen, se att den kan ta mig till nya höjder, bokstavligt och bildligt talat!