Four Moments

Nu när jag funderat så mycket på mina mål som ryttare så har jag inte kunnat undgå att gå tillbaka lite i tiden också...
Det har varit så oändlingt många ögonblick och tillfällen som format mig till den ryttare och människa jag är idag, men jag har faktiskt lyckats plockat ut 4 där jag verkligen känt hur jag växt som ryttare efteråt. 2 hopp- och 2 dressyrtillfällen som fått mitt hjärta att slå lite extra för hästar, ridsport och min framtid inom ridsporten.


D R E S S Y R  I
Det första dressyrtillfället var när jag var 14 år och även om jag red i 'hoppgruppen' på ridskolan så följde jag nästan dagligen med min syster till hennes häst som stod i ett stall med bara massa Westernryttare. Jag tyckte att det var hur häftigt som helst! I det stallet fanns det en vit arab som hette Shangall och som vunnit SM i Dressyr (för kanske 10-12 år sedan nu), efter det ville ägaren ha nya utmaningar och började alltså rida Western istället. Kan ju tillägga att de vunnit SM i flertalet westerngrenar nu också... Hur som helst så fick jag lov att rida på Shangall ett par gånger i veckan, och jag älskade det! Oftast red jag honom barbacka, och vi brukade hoppa lite eller bara strosa runt i skogen! Jag red egentligen inte så jättebra som 14-åring, men Shangall tog så fantastiskt bra hand om mig! Han var så snäll och så duktig att han lärde mig hur mycket som helst under tiden jag red honom.
Detta specifika tillfälle var när jag fick veta att Shangall var väldigt duktig på galoppombyten, och en vinterdag i paddocken bestämde jag mig för att prova. Jag behöde aldrig lägga om skänklarna ens..! Vinklade jag fram högeraxeln bytte han till höger galopp och vinklade jag fram vänsteraxeln bytte han till vänster. Andra gången jag någonsin bad honom om byten gjorde vi byten om vartannat längs hela långsidan utan förändrad takt eller tempo. En riktig sagohäst var han, och jag fick en så fantastisk känsla på honom att det verkligen hjälpt mig i min utveckling ända sedan dess!

En bild från google på Shangall och hans nya ryttare, som det går riktigt bra för!


D R E S S Y R  II
Sista ridpasset innan våra betyg skulle sättas i ridkursen på mitt gymnasium skulle vi rida självständigt med kandar på valfri häst. Lärarna suckade verkligen när jag sa att jag ville rida Aktör, och de undrade om det verkligen skulle vara nödvändigt. Aktör är ett stort tungt halvblod e. Cortez på över 180cm i mankhöjd. Han är stark och nervös och ganska jobbig att rida, faktiskt. Han hoppar som en gud, men det går bara upp till 1.10 eftersom han är livrädd för hindrena och det är få som kan rida honom till ordentliggt arbete i dressyren. Jag had aldrig ridit aktör förut, men ville liksom visa vad jag gick för den där sista chansen! 10 min senare ångrade jag mig bittert, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han var så stel och spänd och lat på samma gång! Jag red för kung och fosterland i full 'dressyrmundering', hoppryttare som jag är, och gav mig själva fan på att det skulle gå. Efter en timmes bönande och försök till att hitta balansen mellan att ge honom hjälp och stöd och lugna och ändå sätta lite press på, så sa det bara klick. Jag kunde släppa båda tyglarna och bara fortsätta rida lätt i slow-motion och han jobbade på som en maskin! En SYMASKIN! En tränare sa att det såg ut som om han skulle sparka sig i magen med bakbenen för att han klev på så stort och högt. En så himla häftig känsla att rida en så stor powerhäst som till början var så svår, helt utan ansträngning från min sida. VIlken wow-känsla alltså..!

Stora fina acke-backe-bus!


H O P P N I N G  I
En kväll i oktober förra året bestämde jag mig för att hoppa lite med Kenny i ridhuset. Det var ingen anna i stallet. Allt var tyst och mörkt och jag kunde koncentrera mig så himla bra på bara mig själv och Kenny. Vi hoppade en kort bana med perfekta distanser för att få en bra rytm och känsla. Första bara lite smått, sedan upp på 1.20 eftersom det var vad vi skulle börja tävla efter vinteruppehåller (vilket vi också gjorde). Hon hoppade bättre än någonsin och vi hade en så himla fin känsla. Kom perfekt på hindrena varje gång och tog jämna fina språng. Tillslut fick jag ett nyck och höjde upp banans sista oxer till 1.40. Det var så vansinnigt högt, jag hade aldrig hoppat den höjden tidigare. Jag blundade i språnget, men kände mig ändå så himla trygg på hennes rygg. Hon verkligen flög över och jag ville bara skrika av upphetsning! Åh vad jag älskade henne då, extra mycket!
Även denna känsla är något jag tagit vara på, sparat och känner ibland efter för att få motivation och viljan att kämpa vidare..!

Riggade kameran och tog ett kort på hindret efteråt, haha!


H O P P N I N G II
Mitt andra hopp-moment är helt enkelt alla gånger jag sett kenny löshoppa! Hon hade alltid så himla roligt, och hon var så himla bra på det att det alltid var publik på läktaren som hejjade på! Jag har ingen film på när hon hoppar riktigt högt, som hlgst hoppade hon 1.70, men här är sista hindret 1.40 iaf:


Ha gärna ljud på, så får ni höra hur hon piper och har sig X)



Kommentarer
emelie

Villka trevliga minnen=) jag tror facktiskt att jag kommer ihåg när shangall van SM, har sätt den förut iaf har för mig att den presenterades just som sagohästen i det sammanhanget också (nej inte milton jag tänker på=) Å kenny ser verkligen så glad och stålt ut när han hoppar!fint:)

2010-12-26 @ 23:30:58
URL: http://imnowhere.blogg


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0