Tack
Att jag är glad eller lycklig hade varit att överdriva, men jag är så tacksam och lugn just precis nu ♥
Vissa nätter har jag varit helt desperat efter att bara få se henne igen.
Men det går inte att tvinga fram en dröm, och jag har ingen som helst kontroll över mina drömmar.
Det är också det som gör det så fantastiskt när jag väl drömmer; Jag har ingen aning om att det är
en dröm, utan lever varje minut, varje sekund som om det vore verklighet.
Hade jag fått välja hade jag velat drömma om henne varje natt.
Men nu får jag inte det, och hittills har jag fått nöja mig med två drömmar på 32 dagar.
I första drömmen borstade jag på henne hela natten.
Jag borstade och luktade och kände, och det var precis som verkligheten. Hennes bångstyriga
självlockiga man och svans, och hennes sametslena päls... Ååååh vad det var härligt!
I natt skulle vi rida.
Vi skulle rida och på något sätt visste jag att det var sista gången.
Men ingen var ledsen, det fanns ingen sorg - det fanns bara vi.
Jag gjorde i ordning henne så som jag alltid gjorde, och bestämde mig efter lite övervägande att ha
hackamoret. Hon var så fin och förväntansfull, precis som hon alltid var inför ett ridpass.
Hon ville knappt stå still på gången, utan ville bara komma iväg någon gång.
Jag ledde ut henne till bänken, samlade ihop tyglarna och tog tag i manen och slängde mig upp
barbacka som så många gånger förr. Jag hann ta ett djupt andetag på hennes rygg innan jag vaknade.
Egentligen hade jag aldrig velat vakna, bara stannat i drömmen. Tiden var så kort och jag fick liksom
inte nog. Men jag kunde aldrig få nog av Kenny i livet, så hur hade jag kunnat få det i en dröm?
Ändå var det tillräckligt på något vis.
Jag vaknade, öppnade mina ögon och var lugn...
Det jag känner är tacksamhet.
Dessa drömmar är det enda jag har kvar, och jag är verkligen tacksam för dem.
Ingenting kommer någonsin vara nog, men det är alltid något...
Och jag har hellre en alldelss för kort dröm med Kenny, än ingenting alls.
Den 20 juli 2010, sista dagen tillsammans.
♥
She maybe the reason I survive
The why and wherefore I'm alive
The one I care for through the rough and ready years
Me, I'll take the laughter and the tears
And make them all my souvenirs
For where she goes I've got to be
The meaning of my life is
She
Grinar lite här.
Hej! Vore superkul om du röstade på min häst i hans tävlingsoutfit i Showjumper´s rosa outfit tävling :)Vi är bidrag 5.
http://showjumper.blogg.se/2010/august/rosa-outfit.html#comment
SVAR: OMG tack för att du berättade det, hade ingen aning! :O Jag har nu googlat om ryggproblem från Bates Innova och det är jättemånga som varnar och säger att deras hästar blev helt oridbara och ömma efter bara några dagar! :S Jag kommer INTE att köpa den, satsar på en Kentaur Elektra istället. Blev lite avskräckt redan när någon sa att man inte kunde rida i någon annan sadel efter Bates p.g.a. dem stora knästöden, och jag behöver verkligen lära mig att hitta en egen sits!... x) Kentauren blir nog perfekt då, där sitter man inte fast OCH vi har ju provat den förr och vet att den ligger bra på Tage.
Har aldrig förlorat en häst på det sättet du har, och kan antagligen inte förstå hur det känns.
Kom ihåg, minns henne med glädje, och inte med sorg.
Nu har jag skickat mail till dig! :)
Hej, ush vad sorligt det låter. Ibland stämmer låttexter in så bra, ellerhur? Vet inte vad som har hänt, men jag önskar dig lycka till .
Så sorgligt att du förlorat din fina häst mrn så glad när jag läste inlägget:D att dom finns kvar för alltid!
