Åh vad jag älskat denna häst!

















When I'm with you
My whole world stands still
You're my one and only thrill


Jag ska försöka skriva den här presentationen utan att bli allt för sentimental, men jag kommer även att försöka hålla den ganska kort nu till en början. Kanske orkar jag fylla på mer allt eftersom...

Kilkenny blev min den 7 mars 2006,  då var hon sju år gammal.
Hon var i princip helt outbildad och tyckte ingenting var speciellt roligt i ridningen, men jag visste direkt jag satt upp att det här var en stjärna.  Vilken exteriör, vilken power, vilken skönhet. Vilken häst!
Hon löshoppade 1.70 som om det vore småpotatis och var alltid snabbast när vi galopperade på galoppbanan, ingen kunde mäta sig med Kenny!

Sedan det första kärleksfulla ögonblicket då vi hämtade och körde hem henne till oss har det varit den mest fantastiska tiden i mitt liv. Hon har förgyllt varje dag med sin klokhet och kärlek, och vi har haft så otroligt roligt tillsammans. Men det har inte bara varit en dans på rosor, vi har genomgått svåra prövningar också. En ett års konvalecens, motgångar på träning och tävling i flera år innan allt lossnade.
Det har varit värt varenda ansträngning, varenda tår.
Även om jag kunde, hade jag inte ändrat på något alls...

Vårt sista år tillsammans har varit som en dröm.
Allt har bara lossnat och fungerat!
Hon utvecklades till en riktigt fin dressyrhäst och i hoppningen blev hon bara mer och mer spektakuler för varje tävling vi åkta på.

Kenny hade alltid en sådan fantastisk karisma, och en iögonfallande utstrålning som ingen kunde ignorera. Vart vi än åkte; veterinären, träning, tävling, you name it, så kom det alltid fram folk som bara ville ta på henne, berömma hennes skönhet och undra hur man kunnat avla fram en sådan drömhäst.
För det var verklingen vad hon var, en riktig drömhäst!

♥

Även om vi fick fyra otroliga år och fyra fina månader tillsammans, så togs hon ifrån mig på ett plötsligt och mer smärtsamt sätt än ord kan beskriva... Jag hade känt att något var fel, allvarligt fel med henne, men när vi åkte iväg till veterinären var jag säker på att vi åkte för att få henne bra igen. Veterinären hittade felet på en gång. Mitt hjärta värker bara jag tänker på det... Skelettcancer.
Kenny hade en stor tumör på andra nackkotan som hade börjat växa och som sakta med säkert klippte alla nervbanor till bakbenen.
Snart skulle hon varken kunna resa sig eller gå.

Jag trodde att vi skulle leva tillsammans för alltid.
Jag var ju hennes, hon var ju min!

Det gör fortfarande ont hela tiden, och jag vet inte hur jag ska kunna leva ett liv utan henne. Varje dag är en kamp och det gör så ont...

Min enda tröst är att vi kommer ses igen en dag, Kenny kommer vänta på mig ♥



Kilkenny
my everything